När IFK Göteborg vinner allsvenskan och tar guld äter vi pytt i panna. Det är en gammal tradition.
Det är trettondagstid i kyrkans värld och ”de tre vise männen” har nått resans mål. I fotbollens tideräkning är det ”Silly Season”. Okänt för de flesta, men det är en tid av förväntan och frustration för alla fotbollssupportrar. Spelare köps och säljs och rykten om olika möjliga eller omöjliga övergångar försätter oss i någon slags jourberedskap. Ett ping i mobilen kan förändra allt, upp och ner i ”den känslomässiga hissen”. Vi drömmer om guld (rökelse och myrra är långt ner på önskelistan) och vi hoppas på en oväntad stjärna. Det är den bästa och värsta tiden på året. Drömmarnas tid.
I DOKUMENTÄRFILMEN ”FOTBOLLENS sista proletärer” skildras IFK Göteborgs osannolika och svårslagna framgångar i Europa på 1980-talet. Spelarna var rörmokare och snickare till yrket. Det var den svenska modellen på gräs. De jobbade hårt för laget och trodde på en ny spelidé som den unge, oprövade tränaren från Värmland hade infört; ”press med understöd”, folkhemsfotbollens och kollektivets triumf. Jag var tretton år och alla hette Glenn i Göteborg. Eller åtminstone fyra stycken och de spelade alla i Blåvitt.
Vi drömmer om guld (rökelse och myrra är långt ner på önskelistan) och vi hoppas på en oväntad stjärna. Det är den bästa och värsta tiden.
Det finns ett klassiskt fotografi på en av IFK Göteborgs legendariska spelare, Bertil ”Bebben” Johansson, som står lutad mot en hörnflagga. Han är gammal nu och blind, men sitter ändå alltid på Gamla Ullevi och lyssnar på webradions matchreferat i ett par hörlurar, för att få uppleva atmosfären, ”tjôtet” och gemenskapen på plats. Det är en fin bild. ”Bebben” jobbade som pannplåtslagare på Götaverken och symboliserar mycket av det som är IFK Göteborgs historia och identitet. IFK Göteborg har alltid varit en klubb med en uttalad ”arbetar-identitet”, nära förknippad med socialdemokratisk kommunalpolitik och svenskt föreningstänk.
I DAG SER samhället annorlunda ut. Varven är för länge sedan nedlagda. Alla heter inte Glenn i Göteborg. I Göteborgs förorter håller de unga på Real Madrid eller Barcelona. IFK Göteborg betraktas, i en del områden, som ”den vite mannens klubb” och det har nog att göra med att vi blivit kvar för länge i någonting som bar oss då, men inte gör det längre. Vi måste vidare. Ingen kan leva på sin historia, utan måste hitta en identitet i nuet och i rörelsen framåt.
I PROJEKTET ”PLANER för framtiden” är IFK Göteborg med och anlägger små fotbollsplaner, s k ”street courts”, i Hammarkullen, Biskopsgården och Bergsjön. Det handlar om relationer, attityder och vilka vi vill vara och bli. Innan jul presenterade IFK Göteborg sin nye tränare för nästa säsong. Han heter Poya Asbaghi och är 32 år. Poya kom, som barn, från Iran och har vuxit upp i Gottsunda, ett socialt utsatt område utanför Uppsala. Strukturförändring kräver tålamod och långsiktighet. Men resan mot framtiden måste börja någonstans och nu är en bra tid att resa.
NÄR IFK GÖTEBORG vinner Allsvenskan och tar guld äter vi pytt i panna. Det är en gammal tradition. Senaste gången var för drygt tio år sedan och nästa gång hoppas jag få äta pytt med Poya. Kanske är då Adil Titi från Angered och Kristopher da Graca från Hisings Backa-stjärnorna på den blåvita himlen. Det är den bästa tiden på året nu. Drömmarnas tid.