Skolans kravlöshet leder oss i fördärvet

Svensk skolpolitik är bedräglig. Alla med tillräcklig makt att kunna påverka åt rätt håll, är väl medvetna om skolpolitikens olika inbyggda systemfel. Ändå är det ingen som riktigt tar dem på fullaste allvar. Kunskapsnivån är tragikomisk. Nog borde vi kunna kräva mer än det här.

Regeringen talar vackert om något vi tyvärr inte sett skymten av. En kunskapsnation. Tyvärr har problemen snarare ständigt förvärrats bland de skolor med störst trösklar att häva sig upp för. En snart minoritet av elever drar upp kunskapsnivån. Men utan andra elevers draghjälp till samhället, ökar detta enbart klyftornas gap.

Istället för skrotade nationella prov, behövs en nationell kraftfull uppryckning. En omvälvande upplevelse för att en gång för alla lämna de disciplinära problemen och kravlösheten bakom oss. Det finns uppenbara anledningar till varför tyska skolor skiljer mellan lärare, personal och elever genom bland annat tilltal – distansen upprätthåller en hög och välbehövlig nivå av respekt. Dels för yrket, men också för de yrkesutövanden. Tyvärr visar svenska elevers undermåliga respekt för lärare, som får utstå glåpord, hot och våld, att yrket inte längre kan utövas på ett tillfredsställande sätt. Och kunskapsnivån blir därefter.

MAGNUS HENREKSON, PROFESSOR i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning, ser de alldeles för uppenbara riskerna med dagens skola (GP 7/1). Istället för att låta miljarderna rulla i fel riktning, borde regeringens utvalde kunskapsföreträdare, skolministern, öka kraven. Och därmed kunskapsnivån.

Henrekson, ihop med de tre professorerna Inger Enkvist, Martin Ingvar samt doktoranden Ingrid Wållgren, låg hösten 2017 bakom boken ”Kunskapssynen och pedagogiken” (Dialogos förlag). Den ger så många exempel på vad som gått fel, att skolministern för en gångs skull måste tillåta sig vara självkritisk. Den postmoderna pedagogiken drar ner skolan i fördärvet. Och ändå tillåts den fortsätta.

Fridolins intentioner må vara hur goda som helst, men kravlöshet är inte ett av alternativen till hur vi lyckas rycka upp skolan. Kravlöshetens dyrköpta pris kan vi dagligen följa när det rapporteras om skolor som står vid ruinens brant. Tyvärr är detta antal så omfattande att problemen i nuläget enbart löses genom att någon vågar ta ledarskapet på allvar och inte längre frågar om lov när det behövs uppenbara disciplinära åtgärder.

Är det fortsatta mandatet givet för Gustav Fridolin (MP)? För mår han inte utveckla skolan bör han avgå – om vi inte vill sitta och se på när lågkonjunkturen kommer och andra länder kör över oss fullständigt.