Barnen missar sin egen uppväxt

SKOLA. Lärarförbundet slår larm om att personalen går på knäna, arbetsbelastningen är för hög och barngrupperna är för stora.

Inom barnomsorgen har man under många år bundit ris till egen rygg. Detta genom att bedriva en mycket bra verksamhet och dessutom framhålla hur bra den är genom välputsade dokumentationer och andra verktyg. Tack vare detta har politiker, skolledare och hela samhället fått en bild av att barnomsorgen är den helt klart bästa platsen för våra barn. När även föräldrar börjar tvivla på sig själva är det riktigt illa.

MAN HAR INFÖRT ”15-timmars”, maxtaxa och andra åtgärder för att så många barn som möjligt ska få möjlighet att ta del av denna fantastiska verksamhet. Till och med föräldrarna tror att barnen missar något viktigt om de då och då tar en dag ledigt!

Vad barnen egentligen missar är sin egen uppväxt i en lugn och trygg miljö – hemmet! För oavsett om det finns olika typer av hem, så är den stora merparten av alla hem och familjer den oslagbart bästa platsen för barnen.

DET KAN ALDRIG bli bättre att sitta i ring på golvet med tjugo andra barn och lyssna till en bok, än att tillsammans med ett eller två andra barn sitta nära en förälder i en soffa och läsa en bok tillsammans.

Det kan aldrig vara bättre att få sina blöjor bytta av tre-fyra olika personer varje dag, kanske över tjugo olika under sina år på förskolan, än att få det gjort av en handfull personer i den närmaste familjen.

I och med att de flesta förskolegrupper och skolklasser i dag är stora och åldershomogena har barnen ofta samma grundläggande behov och behöver hjälp med samma saker.

De får vänta på att bli avklädda. Vänta på att få sin blöja bytt eller att få gå på toa. De får vänta på att få mat, vänta på att få hjälp med att dela, vänta på att bli påklädda. De får vänta på leksaker, vänta på att det ska bli deras tur i målarrummet. Men det är inte den bilden som syns utåt.

Utifrån ser man en pedagogisk verksamhet som sätter den enskilda individen i centrum.

GIVETVIS HAR VI en bra skola och barnomsorg!! Vi har fantastisk personal som gör sitt yttersta för att alla barn ska må bra. Men när man stänger avdelningar, river förskolor, lägger ner skolor och istället satsar på stora enheter med stora grupper och klasser, då blir det inte bra.

Personalens professionalitet ligger i de har förmåga att avstyra eventuella konflikter, locka fram det bästa hos alla barn, utmana dem och ge dem stimulerande uppgifter utifrån deras egna behov och färdigheter.

Det är vad personalen är utbildad till. Att ro detta i hamn med ett tiotal barn. Det är inga större problem. Men när grupperna blir större och större så blir detta svårare och svårare trots flera års högskolestudier. När barnantalet är uppemot dubbelt så många kan resultatet omöjligt bli det samma.

Dessa stora grupper, där mycket eget ansvar läggs på eleven själv, med mycket spring i klassrummen för att hämta material och böcker (man har inte allt i sin bänk numera) mycket väntan, skapar kaos hos många barn. De flesta klarar av det, men många mår riktigt dåligt, både barn och vuxna. Detta i sin tur skapar ett beteende hos många barn som man gärna vill sätta en diagnos på. Det kanske inte är en slump att diagnoserna har ökat markant de senaste tjugo åren?

Däremot är det sällan någon som mår dåligt i en mindre grupp, där man blir bemött på rätt sätt, där man blir sedd och kan få tydliga uppgifter, kan arbeta strukturerat och där man kan få hjälp vid behov. Det kanske var bättre förr?

Marie Rydell

förskollärare, förälder, författare