Rytmisk poesidebut med politisk udd
Litteraturen gör sig bäst muntligt, tycker Yolanda Aurora Bohm Ramirez. Nu debuterar hen ändå med en diktsamling – om transpersoner och rasism. Lyrik om smycken, smink och förorten gör poesin till aktivism.
Rytmen driver på diktraderna i ”Ikon”, och takten binder ihop de många rimmen. Det är vad Yolanda Aurora Bohm Ramirez har velat uppnå: poesi som ska fungera lika bra läst som lyssnad. Hen fick sitt genombrott som spoken word-poet, men tar ett nytt kliv med debutboken:
– Jag har ett mål med mitt skrivande, väldigt pretentiöst, att kombinera scenpoesi och bokpoesi. Jag tror att jag har lyckats med det i halva boken, säger hen och kommer ändå med det djärva påståendet att boktryckarkonsten – eller om det var munkarna – förstörde litteraturen.
– DÅ BLEV BERÄTTELSERNA statiska och kunde inte förändras längre. Spoken word och rap känns som givna arvtagare till den muntliga traditionen, och så är det ändå stämplat som fullitteratur.
Med blommor i håret och en medhavd burk havregrynsgröt till kaféet utvecklar Yolanda Aurora Bohm Ramirez tankarna om skrivandets kollektiva kvaliteter.
– Det känns konstigt att bara mitt namn står på boken, för jag tänker på mitt skrivande som en kollektiv process. I och med att jag skriver mest om upplevelser som rör de marginaliserade grupper jag tillhör är de gemensamma och det känns som att jag profiterar på det.
ERFARENHETERNA RÖR queer, trans, ”icke-straighta” relationer, rasism och kolonialism. Och framför allt hur sexismen och rasismen överlappar varandra. Först skrev Yolanda Aurora Bohm Ramirez på tvärs mot alla förväntningar, om kärlek och havet, men blev allt mer politisk.
– Det finns inte så många bruna transpoeter som skriver om det här, säger debutanten, som också föreläser om de här ämnena.
– Jag har alltid sett min poesi som en del av min aktivism. Det är skillnad på att förklara vad en transa är och att läsa dikten ”Krigsmålning”, den landar på ett helt annat sätt än ett exceldokument. Poesi går runt våra rationella försvar och direkt på känslan.
Dikter som ”Krigsmålning” och ”Smink och smycken” tar upp ett återkommande tema: konstruktionen av femininitet och kön. Själv var det i tioårsåldern Yolanda Aurora Bohm Ramirez började känna att något skavde, men processen med att komma ut tog fram till 24–25-årsåldern.
– Ingen kan sätta en exakt känsla på hur det är att känna sig som ett visst kön. Allt är en lek med de förutsättningar Född: 1987 i Växjö. Flyttade till Stockholm vid 2 års ålder.
Familj: ”I Sverige bara två, min mamma och ett syskon. Och så har jag en bror i Kambodja.”
Bakgrund: Har studerat skrivande vid Malmö Högskola och Ölands Folkhögskola. Medverkar i antologin ”Ingen rök utan mareld” och har turnerat landet runt med estradpoesi.
Aktuell med: Debutboken ”Ikon”. Inspireras av: ”Det finns så mycket. Harry Martinsons ’Aniara’ är ett verk jag går tillbaka till ofta. Och jag inspireras av väldigt mycket svensk hiphop, som Rosh, Abidaz och Labyrint, och Linda Pira så klart. I annan poesiväg bland andra Grioa, Alok Vaid Menon och Good Ghost Bill Moran.”
vi har fått. Att anamma könsuttryck är ett sätt att förhålla sig till omvärlden och skydda sig. I och med att vi har så rigida könsnormer blir man lätt utsatt om man bryter mot dem.
Att använda smink och smycken blir en rustning, förklarar Bohm Ramirez, som kommer osminkad till intervjun. Men tre olika sorters läppstift har fått följa med, och valet inför fotograferingen faller på det röda. Å ena sidan menar hen att sminket finns för ”att blidka” den manliga blicken, å andra sidan blir det ett sätt att bejaka en femininitet som har varit förbjuden.
DET VAR UNDER uppväxten i Skogås som Yolanda Aurora Bohm Ramirez fann språklyckan – i experiment med hip hop och haiku. Men kunskapen förpliktigar. I poesin återkommer hen gång på gång till sin mamma, som flydde till Sverige från Chile.
– Hon har haft ett mer intressant liv än mitt. Det finns en generation i Sverige som varken har sociala nätverk, kulturellt kapitel eller språket för att förmedla det de har varit med om. Så vi som har språket har ett stort ansvar. Vi som har fått äta frukterna av deras verk.
Bohm Ramirez vill dock inte att det här ska ses som en ”förorts- och transbok”, utan hoppas att den blir uppskattad för sina litterära kvaliteter – boken inleds med ett litteraturmanifest.
– Kärnan är att folk ska skriva själva, det är en uppmuntran till människor att vara författare, poeter och rappare, att anteckna sin egen historia och gotta sig i sig själv. Det mest centrala är att var och en är expert på sin egen erfarenhet.