”Helst skulle jag vilja förinta allt med en avada kedavrabesvärjelse.”
Jag har slutat köpa saker. När jag läste det tredje reportaget om plastöarna i havet och i samma veva såg bilder på en svältande isbjörn bestämde jag mig: Jag ska ha ett shoppingfritt år.
Det gick så himla bra! Så bra att jag var tvungen att kommentera hemma hur lätt det var. Hur befriad jag kände mig. Tills någon stillsamt påpekade att det var den 4 januari. Och att jag började mitt nya liv den 2 januari. Tre dagar. Det kändes som tre veckor.
FÖR SÅ DJUPT sitter det, mitt eviga spanande efter något att handla. Jag handlar inte så jag får dålig ekonomi. Jag kommer inte hem med påsar varje dag. Jag har gärna kläder som varar i många år. Men likt förbannat: jag handlar. Den där blicken som far över skyltfönster (alltid på jakt efter den perfekta klänningen), det snabba värderandet av ett reaställ, den lilla känslan som säger att om jag får gå till jobbet i nya röda kängor så blir allting…bra?
Jag älskar nya saker. Allra mest kläder till mig eller barnen. Men jag klarar inte av det längre. Hela mitt hus är fullt av kläder och prylar och mög! Helst skulle jag vilja förinta allt med en avada kedavra-besvärjelse och börja om. Ha ett ombyte påslakan. En uppsättning tallrikar...
FRÖET TILL MITT beslut såddes en lunch där jag och mitt sällskap diskuterade Andrés luftfärd. Och då givetvis Bea Uusmas fantastiska bok Expeditionen: min kärlekshistoria. (Ni förstår inte hur avundsjuk jag är på er som inte läst den!) (Läs den.)
Vi skakade på huvudet åt André och hans sällskap som aningslöst seglade iväg från Svalbard i sin skraltiga ballong, påhejade av kung och fosterland, bokstavligt talat, bara för att krascha tre dagar senare.
Hur de stod där i korgen som var packad med champagne och sidenkravatter, saker de skulle ha när de landade i Ryssland (efter att ha korsat hela Arktis) och mottogs med fest och salut. Vilka dårar!
”Vi är väl inte bättre, vi”, sa väninnan då.
VI SATT ALLA tysta en stund och såg samma bild framför oss: hur vår egen ballong vinglar fram över isen. Den är packad med en ny köksinredning, nya krukor till altanen, ännu en mobil samt billiga toppar (tre för två). Vi anar någonstans att det här kanske inte var den bästa idén. Men vi seglar på. En liten tid till.
”Vi skakade på huvudet åt André och hans sällskap som aningslöst seglade iväg från Svalbard i sin skraltiga ballong.”