Alla barn fixar lekland, men det gör inte alla vuxna. Vissa behöver krypa upp i fosterställning i ett mörkt ljudisolerat rum efter besöket.
Himmelen kan vara en plats på jorden. Men jag är också tvärsäker på att en del av helvetet finns här. Småsamhällen är förskonade men i nästan alla städer finns det ställen som inte borde finnas. Lekland. Inomhuslekplatser där djävulens demoner tillfälligt uppfyller barnens annars väluppfostrade kroppar. Barnen besöker dessa hemska platser med tre typer av föräldrar.
Typ 1: Den som tror att den har semester från föräldraskapet så fort den släppt lös barnet innanför skogränsen. Den sätter sig i ett hörn med sin mobil eller i fiket med likasinnade. Dess avkomma kan misshandla ett annat barn till döds och den kommer inte reagera eftersom den tror att det som händer i leklandet stannar i leklandet.
Typ 2: Föräldern som tycker att det är trevligt att ta med sina barn på en utflykt, som är närvarande och leker med sina barn.
”Vår son älskar lekland mer än vad han älskar choklad. För mig är det en mardröm. ”
Typ 3: Föräldern som drunknar i ångest. Som genomsvettig jagar sitt barn för att se till att demonnivåerna inte plötsligt höjs och ungen helt tas över. Den ser inte barnet för alla barn, och vet inte om den lever för den kan varken känna eller höra sina egna hjärtslag eller andetag på grund av alla vansinniga ljud som demonerna frambringar. Efter besöket behöver föräldern krypa ihop i fosterställning i ett mörkt ljudisolerat rum i tre till fem dygn för att återhämta sig. Jag är typ tre.
VÅR SON ÄLSKAR lekland mer än vad han älskar choklad. För mig är det en mardröm. Sonen kan ändå bete sig skapligt även om demonerna gör att han glömmer av sig ibland.
Jag skäms för att vara typ tre och önskar att jag var typ två. Typ två som alltid fattar var rutschkanan slutar och alltid står där och väntar när barnet susar ut. Jag skäms när en typ två-förälder hinner före till mitt gråtande barn när något gått snett. Men jag skäms INTE när jag får ett vredesutbrott på typ ett-föräldrarna i kafeterian. När stora barn går in i småbarnshörnan, kastar byggklossar, välter lekstugor och beter sig som vandaler medan päronen facebookar. För då tappar jag det.
DÅ BLIR JAG en del av kaoset där jag står och vrålar om föräldraansvar, respekt och uppfostran. Då skäms mitt sällskap, men jag blir nöjd av att ett par typ-ettor skyndsamt reser sig och lite hehehe-igt säger till sina demonbarn att de kanske kan gå och åka rutschkana istället för att sparka ettåringar i huvudet.
Alla barn fixar lekland, men det gör inte alla vuxna. Om du känner igen dig i en typ ett eller typ tre: Stanna hemma. Du räddar liv och undviker lidande. Vi låter de som har koll på läget valla våra barn.