Överdrifter om nya kyrkohandboken

på ”Vi vill kämpa för kristen tro och tradition” (9/1) KYRKAN. Det är glädjande att Daniel Engström och Johanna Palmelid vill värna om den kristna tron. Men det de säger om Svenska kyrkans nya kyrkohandbok är delvis överdrivet, delvis felaktigt.

Det är felaktigt att kyrkohandboken styr predikningarnas språkbruk och vilken musik som ska spelas. Kyrkohandboken anger hur gudstjänsten ska vara utformad och vilka alternativ som finns för olika texter och böner. Här ingår den liturgiska musiken, alltså de sjungna bönerna. Men predikan och musikval är upp till präst och kyrkomusiker.

Det är en överdrift att den nya kyrkohandboken ”ändrar kyrkans språk” genom att stryka vissa ord för Gud. Det finns en strävan att använda en större bredd av Bibelns ord och bilder för Gud än bara Herre och Fader. Men Herre och Fader fortsätter att vara vanliga ord i kyrkans böner. Bönen där Gud kallas för fader och moder är inte ny, utan finns kvar från den gamla handboken.

En grundprincip i vår lutherska tradition är att gudstjänsten ska firas på folkspråket. Därför behöver kyrkans språk ständigt översättas och nyformuleras för att kunna tala till nya generationer på deras språk. Man kan ha många olika åsikter om hur lyckat detta görs i den nya handboken, och det är bra att den saken diskuteras. Men troheten mot kristen tro och tradition handlar inte om att ha en viss åsikt om kyrkohandboken. Troheten handlar om att bönens språk ska användas och att Bibelns ord ska vägleda våra liv.