1 500 – en magisk siffra för Bertil Schough
Det var ett tag sedan jag hörde eller såg något av den politiske dokumentärfilmaren Michael Moore. I förra veckan blev det ett återseende när Svt sände hans senaste film, ”Where to invade next”. En och annan detalj har hunnit bli inaktuell sedan dokumentären kom ut 2015, men det är ändå värt att ta en titt på Moores fredliga invaderande av andra länder.
Humoristisk som alltid hävdar Moore att han är utsänd av USA:S armé för att erövra andra nationers idéer och med dem rädda hemlandet från kollaps. Att Michael Moore har ett tydligt politiskt budskap hymlas det inte om och även om man ibland kan känna sig lite väl skriven på näsan så gillar jag idén med att ödmjukt lära av andra länder.
Även vi svenskar kan ha glädje av att se på andra och härma, för i ”Where to invade next” blir det tydligt att Sverige inte nödvändigtvis alltid är bäst på allting. Skolmaten i Franrike, till exempel, är något att avundas för våra ungar. Vad sägs om trerätters med bland annat kammusslor, lammspett med couscous och dessertostar på skolmenyn?
FRIA STUDIER OCH betald semester är andra saker som fascinerar Michael Moore, såväl som Islands framgångar med jämställdheten och norrmännens övertygelse om att ogästvänliga fängelser och dödsstraff inte är rätt väg att gå för att bekämpa kriminalitet.
Michael Moore frågar sig hur hans hemland skulle se ut om man talade mer öppet om de grymheter som förekommit där.
Den brutala kontrasten till några scener föreställande polisers övervåld i USA bränner till. Det gör även besöket i Tyskland, där nazitidens mörka historia hanteras genom ständiga samtal, undervisning och offentliga minnesmärken.
Michael Moore frågar sig hur hans hemland skulle se ut om man talade mer öppet om de grymheter som förekommit där, bland annat mot ursprungsbefolkningen och de svarta slavarna.
DEN FRÅGAN BORDE även vi svenskar ställa oss. På senare år har samernas historia blivit hett stoff och vi har ökat vår kunskap om det rasistiska förtryck som länge drabbat samer. Amanda Kernells prisbelönta film ”Sameblod” från förra året gav en gripande bild av att växa upp som same under rasbiologins storhetstid.
UR:S nya serie ”Samernas tid” tar ett ännu större grepp om samisk historia för att kompensera för den svenska skolans brister i historieundervisningen. Jag drar mig lite för att se dokumentärer där det förgångna är lika förknippat med grymhet och ondska som natten är förknippad med sitt mörker.
Men ”Samernas tid” skildrar både ont och gott, både styrka, uthållighet och stolthet som en motvikt till förtryck, mord och utnyttjande. Jag lär mig till exempel att samerna ligger bakom den moderna utformningen av skidor och att samer bedrev framgångsrik handel med andra folk innan de började tryckas tillbaka och bit för bit förlorade sina landytor. Knappast värdelöst vetande, utan en del av vår historia och något att kanske inspireras av i framtiden.