Före detta patienters upplevelser från vården de fick på Kustsanatoriet Apelviken ligger till grund för ny forskning.
APELVIKEN: PATIENTBERÄTTELSER UPPMÄRKSAMMAS I FORSKNING
Personer som varit intagna på sanatorier, alkoholistanstalter, fängelser och sinnessjukhus uppmärksammas av flera forskare i boken ”Inspärrad” som gavs ut 2016. Ett helt kapitel viks åt Kustsanatoriet Apelviken.
Två forskare vid Linköpings uni- versitet, Staffan Förhammar och Marie Clark Nelson, har tagit del av personliga berättelser av före detta patienter, som i många fall var väldigt unga när de behandlades för till exempel ben- eller skelettuberkulos och lymftuberkulos. Smittor som kunde vanställa barnen och ge livslånga funktionshinder.
– De fick fria händer att beskriva sitt liv på sanatoriet och vissa har skrivit flera sidor. Vi försökte få en balanserad bild med både positiva och negativa berättelser, säger Marie Clark Nelson.
– Oftast har det varit skräckskildringar som lyfts fram när man ska beskriva institutioner. Men här har många beskrivit kamratskapet som väldigt viktigt. En del ville inte ens åka hem efter behandlingen och ansåg att Apelviken var deras hem, berättar Staffan Förhammar.
Kustsanatoriets historia uppmärksammas av forskare i Linköping. ”Jag blev förvånad över att väldigt få patienter såg sig som funktionshindrade”, säger Marie Clark Nelson.
PATIENTERNA LEVDE EFTER strikta rutiner som inkluderade bad och solning, näringsrik kost, vila och gymnastik. Emmy från Piteå var tio år första gången hon kom till Apelviken:
”Disciplinen var sträng. Psykologin var inte på modet då och det hände aldrig att någon rörde vid mig eller pratade med mig. Man
kan kanske tycka att vi borde vara skadade för livet men vistelserna har inte satt några djupa sår i min själ.”
Många patienter beskriver en positiv vistelse och eftersom det var vanligt att de behandlades under flera år fick sanatoriet starta skolundervisning. En kvinna skrev att hon hade varit analfabet om inte undervisningen existerat på sanatoriet. Personalen hyllas och beskrivs som otroligt omsorgsgivande men beskrivningar av ”sadister” finns också med i boken:
”En natt fick jag ont i magen och hann inte gå på toaletten. Som straff fick jag vid frukosten sitta ensam i matsalen och äta. Detta kommer jag aldrig att glömma, vem gör så mot en barnunge på tre år”, skrev Anna från Bräcke som vistades på sjukhuset på 1920-talet.
Harald från Eskilstuna var fem år första gången han kom dit:
”Syster Astrid var sadisten som vid flera tillfällen matade oss barn med vår egen uppkastning.”
ENLIGT STAFFAN FÖRHAMMAR var en av svårigheterna med undersökningen att institutioner fick dåligt rykte i och med att många avvecklades i slutet av 1960-talet. Detta kan ha påverkat berättelserna som är skrivna på 1980-talet. Han har forskat en hel del i handikappolitik medan kollegan Nelson är mer inriktad på medicinhistoria.
– Vi har båda ett stort intresse för historia med ett underifrånperspektiv, alltså människors vardagliga liv i motsatt till kungligheternas liv, säger Marie Nelson.
Men varför så mycket fokus på sanatoriet i Apelviken? De båda förklarar sitt val med att det finns mycket dokumenterat därifrån och att det är den enda byggnaden som finns kvar av landets före detta kustsanatorier.
Forskarna tar upp att barnens syn på sig själva gick från att ha uppfattat sig själva som sjuka till att de såg sig som vanliga medborgare. Överläkarna Almer och Hansson hade som mål att patienterna inte skulle se sig själva som funktionshindrade.
Linköpingsforskarna fortsätter att fokusera på Apelviken. Nu håller de på med en ny avhandling där kustsanatoriet plockas in i ett internationellt sammanhang. Men de ska även beskriva framväxten av den sociala politiken i Sverige eftersom sanatorierna bidrog till att staten tog ansvar för sjuka barn.