Yvonne Hirdman vill värja sig mot floskler
JUBILAREN: HISTORIKERN OCH FÖRFATTAREN FYLLER 75
För författaren och historieprofessorn Yvonne Hirdman handlar en stor del av arbetet om att beskriva nyanserna. Svartvita beskrivningar går bort, likaså flosklerna.
Det duggar lätt i Stockholm i början av januari när jag träffar Yvonne Hirdman i Hammarby Sjöstad. I stället för en promenad får det bli en kopp kaffe. Yvonne berättar att hon alltid älskat att åka skidor, men de senaste årens ickevintrar har satt stopp för det.
– Det nya och riktigt hotfulla nu är klimathotet och människans vidriga anpassningsförmåga.
Ett annat mer närliggande hot är bröstcancern som upptäcktes i november. Det är svårt att ta in, förklarar hon.
– Det är inte så att jag tycker att det är konstigt att just jag har drabbats, men det lilla jaget blir ju rädd.
OPERATIONEN ÄR GJORD och även om hon känner sig trött mår hon ganska bra. Hur det blir under våren vet hon inte än.
– Jag har tvingats bromsa mig och ställt in saker. Vi får se hur jag reagerar på de här förfärliga, mytomspunna och gräsliga medicinerna. Håret ryker i alla fall, det vet jag.
Yvonne Hirdman är författare och en av Sveriges främsta kvinnohistoriker som i sitt arbete rört sig från historia till genusvetenskap. Att teoretisera kring kvinnors underordning är mycket komplicerat på grund av att det inte finns några exakta svar, förklarar hon. För att det ska bli bra krävs en ärlighet, att hålla huvudet kallt och inte förenkla eller lägga till rätta.
– Det har jag också har gjort på ett grovt men ändå ett självständigt sätt. Och jag värjer mig mot floskler. Det är viktigt att vara konkret – inte bara berätta att folk svalt utan visa vad åt de då?
UNDER ÅREN HAR hon levererat en lång rad böcker, bland dem trilogin som började med Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal, därefter Augustprisbelönade Den röda grevinnan om Yvonnes mamma och slutligen självbiografin Medan jag var ung.
I sin senaste bok, Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin, har hon gjort ett kollage av innehållet i DN de sista veckorna i april 1945. Allt ifrån stora reportage från kriget, till relationsråd och mattips.
– Jag ville försätta mig i den tiden, se hur tidningarna rapporterade, helt utan analys. Och därmed förhindra en svartvit historiebeskrivning?
– Ja precis! Du kan se mig som motsatsen till de journalister som skriver om historia på ett väldigt enkelt sätt. De har fördärvat den svenska historien med sina svarta skuggor över till exempel folkhemmet * Fyller: 75 år den 18 januari. * Bor: Hammarby sjöstad i Stockholm. * Familj: Sambon Claes Gustafsson och barnen Anja och Tomas. * Gör: Författare och professor emerita vid historiska institutionen på Stockholms universitet. * Om att fylla 75: ”Det är hisnande absurt och overkligt och samtidigt läskigt för nu vet man att det inte kan vara så många år kvar. Skillnaden är att det bara blir ett nu, man kan inte trösta sig med ett sen – ’sen blir det bra’ – för det blir det ju inte.” * Så firar jag födelsedagen: ”Inte en
EN ANNAN MER aktuell händelse är höstens metoo-kampanj som också riskerar att bli förenklad i och med att kvinnornas del i det hela försvinner, säger Yvonne Hirdman.
– Det är knepigt och jättesvårt. Historierna som framkommit är också på så olika nivåer. Dels finns de vidriga angreppen och underordningarna dels vet vi att kvinnor använder sin skönhet och sexualitet till att få fördelar, så är det ju.
Ett begrepp som Yvonne Hirdman myntat på senare tid är genusskadad, vilket betyder att vi är skadade av de idéer, inordningar och villkor som den rådande föreställningen om vad manligt och kvinnligt är.
– Vi kvinnor som är födda på 1940-talet böjer oss och vi vänder andra kinden till. Efteråt kan vi tänka – hur kunde jag tillåta det? Men dagens unga kvinnor är genusskadade på ett annat sätt som har att göra med sexualiseringen. Bara det att de rakar och vaxar sig, till och med där nere. Hur fri är man då?
– Samtidigt kan jag bli avundsjuk över att de kan ta för sig så mycket av världen. Det har hänt enormt mycket sedan 1970-talet. Att inte vilja se och ta in det är dumt!