Strålande förvaring

Det är inte för inte som det kallas för Sveriges största miljöärende. Det handlar om något som berör oss alla – slutförvaring av uttjänt kärnbränsle. Det senaste beslutet kan dock förvåna. Efter sju års granskning av ansökan nöjer sig inte Mark- och miljödomstolen med de befintliga underlagen. Strålsäkerhetsmyndigheten SSM, däremot, gör en annan analys och ger sitt godkännande. Beslutsångest? Vi pratar om 100 000 år av förvaring.

Slutförvaringen går tekniskt ut på att kärnavfallet ska läggas i fem meter höga kapslar bestående av fem centimeter koppar. Kapslarna läggs i bentonitlera och omsluts sedan av betong. Därefter försluts tunnelsystemet, 500 meter ner i det utvalda urberget i Forsmark, som de är tänkta att ligga i. Allt i anslutning till kärnkraftverket.

Det glöms lätt bort att det gamla kärnbränslet i nuläget befinner sig i temporära bassänger. Annan förvaringsmöjlighet måste därför skapas. Detta har därför inget avgörande med framtida kärnkraft att göra.

I Forsmark håller man fortsatt andan, investeringar på 4,5 miljarder och cirka 30 arbetstillfällen står på spel i Oskarshamn. Investering blir det även i en inkapslingsanläggning som blir ett mellanled innan kapslarna hamnar i slutförvaringen.

DOMSTOLENS FRAMFLYTTADE BESLUT beror på att inkapslingen av det radioaktiva avfallet utgörs av en metod där kopparkapslarna kan påverkas av korrosion och mekaniska skador. Så även om Strålsäkerhetsmyndigheten SSM framfört ett positivt besked till Svensk Kärnbränslehantering, bolaget som ska bygga slutförvaret, behöver uppenbarligen alla inblandade parter åter noga granska förvaringsmetoden.

Mark- och miljödomstolens icke-beslut ter sig möjligtvis märkligt med tanke på de sju år som förlupit, men är kopplade till en schweizisk forskning, NAGRA, om hur koppar drabbas av korrosion eller inte vid simulerat slutförvar i urberg i Alperna. En direkt avgörande del av förvaringsmetoden KBS-3. Om kopparn, likt i den schweiziska forskningen, börjar korrodera efter nästan 20 år, faller hela metoden. Att vilja klargöra detta har inte gått att göra

förrän efter 2015 då kopparstudien var avklarad. Svensk expertis vid MMD:S förhandling, korrosionsforskaren Peter Szakálos på KTH, är ytterst tydlig. Studiens resultat med gropfrätning med djup på upp till 0,1 millimeter, är alarmerande. Kopparn korroderar alldeles för fort. Metoden behöver med andra ord förbättras eller ersättas.

MARK- OCH MILJÖDOMSTOLENS besked må vara besvärande, men oj så viktigt med tanke på produkten det handlar om – det radioaktiva grundämnet uran. Men någonstans måste slutförvaringen ske, för avfallet existerar, och nytt tillkommer. Men kanske borde användningen av energislaget tänkts igenom bättre så vi sluppit stå här nu med något som behöver förvaras i ofantliga 100 000 år. Ett minst sagt märkligt arv till alla framtida generationer.