Självklart när Bo Sundström tolkar jazz
Som hand i handske, som grädden i kaffet – och på moset – känns det när Bo Sundström tolkar 50- och 60-talsjazz på ”Mitt dumma jag – svensk jazz”. Man är nästan mest förvånad över att den här skivan inte redan har funnits.
Sundström vandrar i fotspåren efter språkekvilibrister som Beppe Wolgers som översatte ”Walkin’ my baby back home” till ”Sakta vi gå genom stan” och gav Monica Zetterlund en jättehit.
Översättningarna på skivan har ett befriande vardagligt tonläge, vilket gör att låtarna som mestadels handlar om hjärtesorg, uppbrott och saknad inte tippar över i sentimentalitet och melodrama.
Någon enstaka gång faller orden lite platt, Bo Sundström har inte riktigt samma humoristiska fingertoppskänsla för språket som Wolgers en gång hade, men mestadels samspelar ord och melodi alldeles utmärkt.
Till sin hjälp på skivan har han bland andra trumpetaren Jonne Bentlöv, saxofonisten Björn Jansson och gitarristen Robert Östlund, musiker som alla har spelat med Bo Kaspers Orkester. Den som älskar Bo Kaspers Orkester behöver inte vara orolig – det här är visserligen mer traditionellt jazzigt men lirar ändå på samma vänligt inbjudande bakgård som bandet gör.
JAZZ/POP
BO SUNDSTRÖM ”Mitt dumma jag - svensk jazz” (Columbia/sony)
”Översättningarna på skivan har ett befriande vardagligt tonläge.”
Calexico hyllas ofta för att de ständigt ger ut så kvalitativa album. Det är smått obegripligt då de i själva verket är ett av världens mest ojämna band. När Arizonabandet, vars kärna alltid har bestått av Joey Burns och John Convertino, får till det är det få som slår dem på fingrarna. Tyvärr är dalarna också väl djupa – ungefär varannan skiva är fantastisk, varannan är småtråkig. ”Algiers” från 2012 var Calexicos senaste helgjutna album medan förra plattan, ”Edge of the sun” från 2015, var något av ett bottennapp. Nya ”The thread that keeps us”, bandets nionde studioalbum, hamnar någonstans mittemellan – här finns ett par riktiga toppar men den 15 låtar långa helheten är för jämntjock. Plockar man ihop en spellista med sex–sju låtar, som den lågmälda fullträffen ”The town & miss Lorraine”, får man dock ett riktigt trevligt minialbum.