Som 18-åring svävade Otto Georgsson mellan liv och död efter en bilolycka. Nu fyller han 50 år.
Det har gått 31 år sedan den svåra olyckan då Otto Georgsson svävade mellan liv och död. Efter att ha legat 18 medvetslösa dygn i respirator var han förlamad i ena sidan.
– Jag tänker faktiskt inte så mycket på själva olyckan längre även om den alltid är med mig, säger han.
Otto Georgsson berättar odramatiskt om bilolyckan den 24 september 1986. Han var 18 år och skulle spela innebandy i Tvååker, men hade inte hunnit längre än till Åhs smedja när det smällde. Otto fördes djupt medvetslös först till Sjukhuset i Varberg, och sedan till Sahlgrenska i Göteborg. De synliga skadorna var små. Däremot fick han en hjärnblödning som skadade nerverna till ögonen. Från två timmar före olyckan fram tills han vaknade upp minns han ingenting.
– Första minnet var att ett vårdbiträde baddade mina läppar med en bomullstuss. Mamma grät. Jag låg på sjukhuset i 52 dygn och jag fick börja lära mig gå.
I DAG ARBETAR Otto 25 procent som lagledare för Träslövsläge IF samt tar hand om sin mamma som har MS och har mist ena benet. Försäkringsbolaget betalar ersättning för en halv lärarlön, Otto har efter olyckan utbildat sig till legitimerad lärare men har fått svårt att få jobb på grund av en synskada han ådrog sig vid olyckan.
Otto sitter i klubblokalens soffa och minns:
– Något som gärna får lyftas fram är mina goda vänner och där gymnasieklassen var otrolig. De hade ett schema, varje dag kom det upp några och hade med sig blommor och choklad. Jag kunde öppna blomsterhandel och föråt mig på romerska bågar. Jag råkade vid ett tillfälle säga att jag tycker om romerska bågar. Nu äter jag aldrig romerska bågar haha.
TRÄNINGEN BÖRJADE redan på sjukhusets intensivvårdsavdelning med att sitta upp. Något som inte gick i början utan hjälp av vårdbiträde Gunnar. Otto lämnade rullstolen i mars 1987 och hans kompisar gav honom en extra morot, när han fyllde 20 fick han en biljett till en AC/ DC konsert i Scandinavium.
– Det var ett och ett halvt år efter olyckan. Vi fick ett särskilt parkeringstillstånd. Jag gick med kryckor med mina kompisar i en ring runt mig.
Ytterligare en morot var en arbetsterapeuts åsikt att man inte kan bli bättre när det gått ett halvår efter olyckan.
– Jag blev skitförbannad och tänkte att ”jag ska nog visa henne”.
Otto fick gå om sista året på PS, han flyttade till Linköping och läste historia i tre år och 1995 blev han klar med en uppsats om Läjes hamn, Otto är son till hamnmästare Georg Karlssons. Därefter läste han religion för att sedan ta en ämneslärarexamen.
– Jag vikarierade som grundskolelärare i Varbergs kommun i tre år. Jag hade alla ämnen som fanns, till och med syslöjd, jag som inte ens kan trä en nål med tråd. Det var jobbiga men roliga år. Jag fick beskedet att jag aldrig skulle få fast jobb på grund av olyckan, jag tycker att det var fel.
Vid olyckan skadade Otto synen, han ser ibland dubbelt, och fortfarande har han lite problem med motoriken.
– Min träning på Atletica är väldigt viktig. Jag märker mycket tydligt när jag inte har tränat på ett tag. 2015 opererade jag min fot och fotled två gånger på grund av olyckan och gick gipsad ett halvår. Då var det inte mycket med min fysik och jag har inte riktigt kommit tillbaka till min vanliga träningsdos.
”Första minnet var att ett vårdbiträde baddade mina läppar med en bomullstuss. Mamma grät. Jag låg på sjukhuset i 52 dygn och jag fick börja lära mig gå.”
PÅ ATLETICA DELTAR han i olika pass, allt från spinning till yoga. Och problemet med dubbelseende har inte hindrat honom från att också spela golf.
– Jag spelar innebandy med. Varje söndag mellan 08.00 och 09.00 och har gjort så sedan mitten av 90-talet. I början kunde jag knappt springa och ännu mindre göra något mål.
Otto har gett upp lärarplanerna även om dröm-
men innerst inne finns kvar men han är glad över att bo i Träslövsläge. Han bor i en egen lya med kök och bad i föräldrahuset. Pappan Georg är inte längre i livet, däremot Barbro, hans mor.
– Det är självklart för mig att ta hand om mamma, hon tog ju hand om mig när jag blev sjuk. Och jag har svårt att tänka mig att bo någon annanstans än Läjet. Alla här är så trevliga och vi känner varandra. Jag trivs med jobbet att vara lagledare, jag tar hand om och kollar upp allt som berör laget. Plus att jag bjuder de elever som har tillvalet “Fotboll i skolan” på fika varje torsdag. Ja, jag tycker att jag har det bra.
Jag spelar innebandy med. Varje söndag mellan 08.00 och 09.00 och har gjort så sedan mitten av 90-talet. I början kunde jag knappt springa och ännu mindre göra något mål.