Mina jättelånga och underbara mellanbarn

Jag har fyra barn. En enorm coolhetsfaktor om ni frågar mig. Speciellt som de fördelat sig flickaflicka-pojke-pojke så att jag kan säga ”mina söööner” eller ”mina döttrar”. Ni hör ju själva hur bra det låter. Först kommer en unge som är jättevuxen nu - så vuxen att jag knappt kan tänka på det för hur går det ihop med att jag är typ 36? Sist kommer Pelle, vår sladdis, min lillplutt som gör att jag fortfarande har ena foten i föräldramötesvärlden. (Vill ni veta hur många föräldramöten jag har gått på genom åren? Nej, det vill ni inte.)

I MITTEN FINNS mellanbarnen. Mina mellisar. De är liksom samma sort, knådade ur exakt samma degklump, fast en blev en hon och en han. Båda är jättelånga och svävar ovanför mig i sin egna överlägsna sfär.

– Men mammaaa... säger de med exakt samma tonfall när de tycker jag är extra jobbig. Och så himlar de med ögonen mot varandra.

18-ÅRINGEN GÅR PÅ tekniska programmet och efter varje matteprov kommer han hem och slokar med sin tvåmeterslekamen.

– Jag har F:at, jag bara vet det, förklarar han. Så vecklar han ihop sig till en deprimerad boll bredvid mig i soffan. Sen visar det sig att han blivit godkänd och han är glad och kaxig till nästa prov, då han kommer hem och ser ut som en vissen tulpan. Eventuell uppvaktning undanbedes

Motellvägen, Falkenberg

” Jag är jättemallig över att ha fostrat sådana samhällsbärande individer. För det är klart att det är min förtjänst.”