En handfull låtar som platsar på bästalistan
POP
BELLE AND SEBASTIAN How to solve our human problems (Matador/playground)
Belle and Sebastian slog ned som en stillsam och välbehövlig bomb i mitt liv 1996. Jag bodde i Linköping och var stentrött på all poserande britpop, slammerindie och shoegazingrock.
Inte för att skotten Stuart Murdoch och hans bandkamrater i Belle & Sebastian heller gjorde musik som var särskilt sprudlande eller in-your-face-ettrig, snarare flackade väl även den med blicken, men det fanns något i låtar som Judy and the dream of horses, Get me away from here I’m dying och Me and the major som stövlade rätt in i hjärtat och bosatte sig där.
KANSKE VAR DET bandets sköna nördgroove, de förment smarta texterna eller bara det faktum att de använde en trumpet i sina lågmälda popsånger, något var det i alla fall som golvade mig. Troligen en kombination av alltihop.
Nu har det gått drygt 20 år och jag skulle ljuga om jag påstod att Belle and Sebastian är en viktig del i mitt liv, snarare gick vi skilda vägar för länge sedan och mycket vatten har runnit under våra respektive broar.
Trots det håller jag fortfarande If you’re feeling sinister som ett av 90-talets allra bästa album. Det är kanske därför som jag orkar lyssna på Belle and Sebastians nya platta How to solve our human problems, som egentligen är en sammanställning av de tre olika femspårs-ep som bandet har släppt de senaste månaderna.
ELLER OLIKA ÄR egentligen en överdrift. Sångerna på de tre skivorna smälter ihop rätt sömlöst. Det krävs nog att man disputerar på gitarristen och sångaren Stuart Murdochs vemodiga världsbild för att kunna dra några slutsatser kring att den första ep:n avrundas med den orgelflummiga ”körpredikan” Everything is now, och att den andra inleds med närmast punkstudsiga Show me the sun.
Men den arbetsinsatsen är inte motiverad, de är två rätt bleka låtar, och det finns mer här som känns lite otillfredsställande. Cornflakes må vara en festlig och intresseväckade titel men som låt betraktat är det mest ett avigt magplask och en förspilld möjlighet till att skapa ett stycke skön Richard Hawley-svepande noirpop. Inte heller A plague on other boys träffar rätt.
Samtidigt finns det såklart annat som funkar bättre. Den charmiga Poor boy (som inleder Belle and Sebastians tredje och avslutande ep) fungerar överraskande väl i skottarnas tillbakalutade tolkning av 70-talsdisko.
Även ett par av de låtar där violinisten Sarah Martin tar över eller hjälper till med sången är klart minnesvärda: sköna Fickle season, Fleetwood Mac-doftande The same star och den närmast tidlösa Too many tears.
INGEN AV DEM skulle motivera en plats på albumet If you´re feeling sinister, men här finns i alla fall en handfull låtar att lägga till den allt längre spellistan best of Belle and Sebastian.
Tomas Andersson Wij var knappast den mest profilerade artisten i den senaste omgången av Så mycket bättre. Inte den mest sprudlande eller intressanta heller. Ändå var det han som gång efter annan lyfte middagarna runt Grå gåsens träbord, ibland med sina stillsamma tolkningar av de andra artisternas låtar men framförallt genom att ställa klokare och mer genomtänkta följdfrågor än bara ”nähä?”.
DET VAR SÅKLART den nyfikne journalisten i Tomas Andersson Wij som vaknade till liv när de andra artisterna, inom tydligt avgränsade ramar, öppnade upp och en efter en berättade om sina liv. Det är också samme skarpsinnige reporter som hörs i de här åtta personligt färgade låtarna på nya albumet Avsändare okänd.
Med låttitlar som Hej på dig döden, Mörkrets hastighet och Nätter utan mörker dagar utan ljus förstår vi att Tomas Andersson Wij valt att fortsätta på den tankfulla och lite grubblande stig han anträdde redan med sitt andra album för snart 18 år sedan.
Faktum är att en sprittande uptempolåt som Jag nådde aldrig riktigt fram till dig mycket väl hade kunnat rymmas på Tomas Andersson Wijs genombrottsplatta Ett slag för dig från år 2000. På samma sätt ekar snygga Hej på dig döden lätt av Andersson