Vi har inte råd att slarva
YRKESUTBILDNING. Usla kurser är ett oförsvarligt slöseri i en tid när branscher skriker efter kunnigt folk.
LEDARE 22/2. En svetssugen vuxenstuderande fick sitta i skolbänken och ”tyda” tågtabeller – det låter fullkomligt absurt. Ändå är det så en Rolfstorpsbo i HN beskriver skoldagen på den så kallade svetsutbildning han hade antagits till. Att inte bara eleven har skäl att känna sig djupt besviken är uppenbart.
Bristen på svetsare är nämligen akut i stora delar av landet. Detsamma gäller för rörmokare, betongarbetare och plåtslagare – för att inte tala om bristen på förskollärare och systemutvecklare. Avsaknaden av kompetens gör att många västsvenska företag måste tacka nej till uppdrag och att vissa delar av välfärden inte fungerar som den skall.
DÄRFÖR ÄR DET oerhört viktigt att se till att yrkesutbildningarna håller måttet. Tyvärr har Arbetsförmedlingen vid en rad tillfällen misslyckats med sin upphandling av utbildningar, vilket bland annat visar sig av de 195 klagomål som inkom förra året. Bristerna har dryftats i flera år, såväl i riksdagen som i den allmänna debatten.
Som lösning på problemet har föreslagits nedläggning av Arbetsförmedlingen – för varför behålla en modell som haltar? Försäljning av statliga Lernia – som är den utbildningssamordnare vars kvalitetsbrister uppmärksammades i onsdagens HN – är ett annat förslag.
Genom Lernia konkurrerar staten med bland annat ett antal privata utbildningsföretag om att sälja allt ifrån Sfi-kurser till olika former av yrkesutbildning. Varför staten skall driva denna typ av företag kan ifrågasättas – samtidigt som det bör understrykas att kritik mot kvalitetsbrister har riktats även mot olika privata utförare.
I EN LEDARE i Dagens Arbete skyller chefredaktören Helle Klein, tidigare politisk chefredaktör för Aftonbladet (S), Arbetsförmedlingens haveri på Alliansregeringen. Felet sägs vara att den dåvarande regeringen gav Arbetsförmedlingen i uppdrag att vända sig till dem som stod längst från arbetsmarknaden.
EFFEKTIVITETEN I ATT låta den hårt kritiserade Arbetsförmedlingen, som många företag skyr när de söker arbetskraft, hantera den svåra uppgiften att minska utanförskapet kan förstås diskuteras. Men att uppdraget per automatik skulle betyda att vuxenutbildningarna förvandlades till förvaringsplatser, som Helle Klein skriver, är en märklig slutsats. Den kan bara dras av den som betraktar långtidsarbetslösa som hopplösa fall som bör förpassas till evig bidragsförsörjning.
NU VÄNTAR EN större omorganisation på Arbetsförmedlingen och den rödgröna regeringen har gett AF direktiv att nu fokusera på dem med störst chanser att få jobb. Det kan hyfsa delar av statistiken. Men man måste fortfarande få kvalitetskontrollen att fungera.
Matchningen är också viktig. Yrkesutbildningarna måste stämma överens med efterfrågan. Av det skälet är försök med så kallade branschskolor på gång.
Tanken med dessa är att branscher ska kunna initiera och samla angelägna utbildningar på olika håll i landet.
Att intresset för de gymnasiala yrkesprogrammen är på uppgång i Falkenberg är ett annat steg i rätt riktning. Att fler unga väljer utbildningar som ger dem jobb och samtidigt främjar tillväxten är angeläget. Yrkesprogrammens oförskämt dåliga rykte måste tvättas bort och verksamheterna utvecklas. Så förbättras chanserna att bota de akuta kompetensbristerna.