Loppet är ändå snart kört
Jag älskar mästerskap. I mitt övriga idrottsliga engagemang är jag nog helt normal, men mästerskap är något extra. OS i Pyeongchang är dock en besvikelse. Det är klart att det är tråkigt att det sänds via en kanal jag nästan inte ens har, men ännu värre är det med sändningstiderna. För mig är glädjen med mästerskap att samlas runt en radio, en TV eller en storbildsskärm och allra helst på arbetstid. Missförstå mig inte. Det handlar inte om att smita från jobbet utan snarare att känna gemenskapen kring en eventuell idrottslig framgång. Curling i Tv-soffan ensam mitt i natten är inte samma sak. Nu blir det mest att ligga under täcket och glo i mobilen för att se skidherrarna fiaskoåka en stafett en söndagsmorgon.
APROPÅ SKIDOR OCH fiasko. När jag var barn fanns det både snö och skidor. Det var liksom kutym på den tiden. Jag gillar att åka skidor, men har aldrig varit bra på det. Varje skidsäsong åkte vi till morfar för att få ett par nya skidor. Fråga mig inte hur han fick tag på dem, men ett helt gäng träskidor låg samlade i taket på hans vedbod. Det var bara att plocka ner ett par i lagom längd.
”Vad är då orsaken till mina klena resultat i längdskidor? Problem med materialet? Mer taggad inför mästerskap och svårt att ladda inför mindre tävlingar?”
Utöver snö och skidor, hade vi årligen skidtävlingar i min barndoms skola. Som den tävlingsmänniska jag är ställde jag alltid upp. Med någon slags inbyggd envishet, övertalade jag min pappa att valla med klister, fast besluten att vinna hela skiten. Trots detta kom jag alltid sist. Så här i efterhand vill jag gärna skylla på min uråldriga utrustning från världskrigen. Eller möjligtvis klistervallan som fastnade under skidan. Dessutom tappade jag ofta skidorna i nedförsbackar. Efterkrigstidens skidbindningar var inte direkt high tech.
JAG VAR FAKTISKT inte dålig i alla sporter. I andra klass slog jag den snabbaste killen i klassen, i sextio meter. I vita sockiplast. Jag blev uttagen till skolans fotbollslag för stordåd gentemot andra skolor. Tyvärr krockade den enda matchen med skolorkesterns gig på annan skola och vi åkte ut ur serien. Som näst bäst i skolan i grenar som längdhopp och 60 meter fick jag tävla i kommunmästerskapen i friidrott. Vad är då orsaken till mina klena resultat i längdskidor? Problem med materialet? Mer taggad inför mästerskap och svårt att ladda inför mindre tävlingar? Inkompetent vallateam (läs min pappa)?
Frågorna är många, men en sak har jag lärt mig. Ge aldrig upp. Loppet är ändå snart kört.