Faktum-skivan bjuder på både bra och onödiga covers
PETRA MARKLUND Trubbel
De klämkäcka melodislingorna jobbar liksom både med och mot Ulf Dageby och till slut blir detta mer av en stilövning än en låt som man vill lyssna på
ULF DAGEBY Främling
JANICE Himlen runt hörnet
KNUT AGNRED OCH PEPPERLAND While my guitar gently weeps
Men det ändrar inte att det känns tämligen poänglöst att göra ännu en tagning av George Harrisons fina låt.
MATILDA SJÖSTRÖM Sex fot under
JULIA ADAMS The winner takes it all
FRANSKA TRION Den gamla kastanjeallén
NIKI AND THE DOVE Mama I’m coming home
Vår musikkrönikör Johan Lindqvist har lyssnat på tolkningarna och hyllar Janice och Matilda Sjöström. Skivan säljs tillsammans med senaste numret av gatutidningen Faktum.
Petra Marklund gjorde en stilig tagning av Lill-babs En tuff brud i lyxförpackning på Melodifestivalen häromveckan. Här rotar hon vidare i svensk populärmusik från förr och tolkar Olle Adolphsons Trubbel. Därmed sällskapar hon med bland andra Monica Zetterlund och Håkan Hellström som tidigare sjungit det isande otrohetsdramat.
Marklund gör det riktigt bra. Jazzigheten finns där med det är producerat som popmusik. Hon berättar den raffinerade historien på ett rakt på sak-vis som saknar det subtila i Zetterlunds version men som känns starkare, mer kraftfullt, modernare.
Visst anar man en kommande skiva där Petra Marklund tolkar fler örhängen från 60- och 70-talet.
Ulf Dagebys patenterade fulsyntar (OBS positivt) passar förstås fint till Carolas gamla Mello-vinnare. Dageby valde tydligen låten för textens skull och den får förstås lite annan signalverkan när han sjunger jämfört med den sextonåriga Carola.
Jag kan absolut höra vad han vill åstadkomma, men de klämkäcka melodislingorna jobbar liksom både med och mot Ulf Dageby och till slut blir detta mer av en stilövning än en låt som man vill lyssna på speciellt många fler gånger.
Skånskan är förstås en perfekt träff för att göra Nenas klassiker från 1983. Hon har det där kolorerade popkonstuttrycket som matchar originalet. Smart att dra ned på tempot, skippa Nenas punkiga gitarrhackade och istället peta in snygga detaljer i form av syntslingor och ploppiga gitarrljud. Men det hade blivit extra stilpoäng om Maja sjungit på tyska i stället för, som nu, på engelska.
Janice befinner sig i det där flytet där allting inte bara fungerar utan gärna till och med blir fantastiskt. Jag kan riktigt se hur såväl upphovsmannen Mauro Scocco som originalsångerskan Lisa Nilsson hänförs av hur Janice inte bara sjunger låten utan också hur den är producerad. Lyssna bara på hur kören kommer in, det är helt vansinnigt snyggt. Och som sagt. Janice sjunger med en självkänsla där alla mätare står på rött.
Pepperland är tributebandet som bara spelar Beatleslåtar och som stod för musiken i Sgt Pepper-föreställningen på Stadsteatern. Att Galenskaparnas Knut Agnred kan sjunga, kraftfullt, vet alla sen gammalt. Men det ändrar inte att det känns tämligen poänglöst att göra ännu en tagning av George Harrisons fina låt. Och inte blir det bättre av att de gör den så muskulöst när hela poängen med originalet är dess bitterljuva skörhet.
Att skala av, sakta ned och tänka en inramning med kandelabrar snarare än pumpande scenljus är en lika vanlig som snabb lösning när man ska göra cover på brötiga rockklassiker. NONONO tillför inte så mycket till den traditionen men gör förstås inte heller bort sig när man tolkar Kiss-dängan.
Mauro Scoccos andra bidrag till skivan. Låten skrevs till Totta Näslund och det är så väldigt fint att Matilda Sjöström från Steget och Det brinner sjunger den. Hon har också den där 031-kärvheten kombinerat med en styv överläpp och ett illa dolt varggrin som krävs för att bära den här texten som i grund och botten är en ganska så hård countrylåt modell Waylon eller kanske Willie.
Det är inte alla förunnat att kunna bära en text så som Matilda gör här och den blir också central för hela det här av förklarliga anledningar spretiga albumet.
Norrköpings-tjejen Julia Adams släpper en ny låt i månaden mellan februari och maj. Ett debutalbum är planerat för senare i år. Ändå har hon haft tid att spela in den här alldeles utmärkta tolkningen av ABBA:S anthem. Det är Julia och ett maffigt piano men det räcker gott för att hon ska vaska fram musikalkänslan i låten.
Distinkt, effektivt och stilrent.
1973 släppte Flamingokvintetten den här låten som i Franska trions känsliga händer blir mer av Alf Robertson-lunk än dansbandsdänga.
Charmerande förstås men det går inte att borra hur djupt som helst med ett tämligen mjukt grundmaterial.
Fast tanken slår mig att Tom Waits nog hade kunnat göra ett reptrick med den här.
Att Niki and the Dove skulle tolka Ozzy Osbourne var nog inte många som skulle kunna gissa, men här är den, deras version av Ozzys snyftiga powerballad från No more tears-albumet som kom 1991. Tyvärr en ganska poänglös version som inte vill ta fäste. Ozzys inspelning är väldigt mycket bättre, leta upp den.
Det finns bara flisor kvar av det som Thåström hans kompisar gjorde så det är bara att lägga undan deras version ur medvetandet
MAXIDA MÄRAK Var e vargen
Maxida har skrivit egna rim till Imperiets singel från 1986 och det samiska är förstås i allra högsta grad närvarande. Det här är utan konkurrens den cover på plattan som lägger sig längst från originalet. Det finns bara flisor kvar av det som Thåström och hans kompisar gjorde så det är bara att lägga undan deras version ur medvetandet. Och då är det här riktigt bra och något så ovanligt som helt kompromisslös musik. Jag är säker på att Thåström applåderar.
THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES, TOMMY BLOM OCH GSO In my dreams
Inspelning från Way out West 2010 när Tages sångare Tommy Blom gästade Soundtrack och Symfonikerna. Det symfoniska var ju en del av 60-tals-poppen och det är kul att höra hur de tre aktörerna får den gamla Tages-hiten att skaka. Kanske inte det perfekta ljudet på inspelningen, men en kul hälsning från ett rockband som slutat och en popidol som inte finns med oss längre.
Med hjälp av feta blåsriff och ettriga rytmer för Femi Kuti sin pappas kamp vidare.
Knappast kunde Fela Kuti ha drömt att hans musik och kamp skulle bli så långlivad. Fyrtio år efter hans storhetstid är afrobeat lika levande som någonsin och två av hans söner för träget glöden vidare.
35-årige Seun ger ut en ny skiva nästa vecka, men först är det den tjugo år äldre Femi som ger ut sitt sjunde album.
Statsmannamässigt blickar han mot oss på omslaget, inte helt olik en viss grånad amerikansk ex-president. Öppningsspåret Africa will be great again är också talande för skivan, med hopp om en ljus framtid utan korrupta politiker.
Musikaliskt är det tillbaka till rötterna med feta blåsriff och ettriga rytmer. Snyggt!