Snart kommer den nationella islossningen

Precis när jag sa till Darling, ”Nä, nu bryr jag mig inte om frost och snö och vinter längre, nu vill jag ha VÅR!” blev det nationell isvecka. Det är nåt med min tajming, som jag länge undrat över. I december grät jag mig igenom ösregnen och grämde mig de få iskalla dagarna som sen kom och vägrade ge ifrån sig en enda snöflinga.

JAG FÖRSÖKTE TILL och med skapa mitt eget, högst lokala snöfall, med en sprayflaska ut genom fönstret en kall dag. Jag sprejade, men det blev ingen snö. Nu gråter jag i stället när det ska BLI snö och på kvällarna utvecklar jag en teori för Darling med en hårblås ut genom fönstret, och ut i nationella isveckan för att få det gigantiska högtrycket med sibirisk kyla att ta en annan väg.

”Det KAN funka!” säger jag hoppfullt till Darling som bara vill sova och inte alls ligger och grubblar över hur man ska ändra vädersystemens banor. Det är märkligt det där med längtan. För när man väl fått ett annat fokus, så är hela själen nästan framme i en framtid som inte finns än.

”Härinne i själen, har islossningen redan börjat och sedan några veckor tillbaka, är det helt klart både meteorologisk och själslig vår.”

Jag ligger och kokar över av vårlängtan, under isnätterna. Det växer nästan luktärtor ur näsan på mig, som Madicken föreslog att det skulle göra när Lisabet hade petat upp en ärta i näsan. Ju längre kylan stannar, desto fler rabatter till trädgården kommer jag på. En måndag med tio minus, resulterar i att vi bara absolut måste bygga ett växthus.

PÅ SÖNDAGEN KOMMER jag på en helt ny rabatt med tusen röda vallmo. Sen när det började blåsa lite i iskylan, kommer jag på den bästa idén hittills.

”Ja! Vi bygger en söderslänt!” En sån där som motar bort den nordliga vinden, fångar in södersolen och gör att just VÅRA påskliljor är de som blommar allra, allra, först. ”Var ska vi ha den?” undrar Darling som plötsligt inser att han kanske måste fånga in sin kärleks vårdrömmar lite innan de växer sig större än husets tomt. ”Tja, ja, det finns väl många möjligheter”, mumlar jag och kommer i ärlighetens namn inte på nån annan plats än om vi använder några 50-tal kvadratmeter av kommunens mark.

En liten söderslänt, sådär i smyg, det ska väl ingen märka. Nej! Det bara måste bli vår nu! Vår tomt räcker inte till längre, och all min vårlängtan får inte plats i själen.

DEN BÖRJAR LÄCKA ut. Växa sig vidare. Såna där fina små gröna skott som slingrar och sträcker sig i riktning mot ljuset. Och jag börjar se märklig ut nu med mina luktärtor som växer ur öronen. Jag börjar känna, visst, det är verkligen vinter nu. Ute. Men tro mig, härinne i själen, har islossningen redan börjat och sedan några veckor tillbaka, är det helt klart både meteorologisk och själslig vår.