Inga skumma hörn i den nya offentligheten
Naturligtvis är förväntningarna att alla ständigt bör tala om sitt känsloliv främst en kommersiell företeelse. Ta vilket konstverk som helst. Är en roman på gång förväntas författaren i intervjuer berätta om hur hen kände sig när hen skrev, vad romanen handlar om och varför, samt vilket som är dess budskap, det senare helst anknutet till aktuell debatt. Gärna bör man också förtälja om en närstående som nyss avlidit, något smärre missbruk. Frågan blir då varför man över huvud taget ska läsa boken. Igenkänning? För att bekräfta att det författaren sagt i intervjun stämmer? Plötsligt har den personliga känslan blivit en vara, en hårdvaluta, en prislapp.
DET ÄR KLART, kan man sälja och köpa betyg – vilket ju är den privatiserade skolans affärsidé, och skit i kunskap – går det väl också an att köpslå om sitt känsloliv, på beställning strippa själen inpå varje inflammerad por? Frågan är väl bara vad det i längden innebär psykologiskt, och samhälleligt.
Diane di Prima är en fin amerikansk poet, nu 83 år gammal, en lyrikens frihetliga drottning, gråhårig och sliten som sin yngre symboliska syster Patti Smith. Hon startade med beatrörelsen, kände Kerouac och Burroughs och Ginsberg och har överlevt dem alla. Jag gillar henne, humorn och den varma integriteten, men i en dikt proklamerar hon att det privata nu måste bli allmänt – vilket jag inte alls håller med om. Även om jag förstår vad hon menar. Det är bara det att detta kräver ett helt annat samhälle än vårt, ett ännu inte genomfört. Ett enligt Marx kanske, där den som är ute och fiskar på morgonen
”Plötsligt har den personliga känslan blivit en vara, en hårdvaluta, en prislapp.”
sitter och skriver essäer på kvällen, och där människovärdet inte är lika med marknadsvärdet. Fast den typen av samhälle föreligger inte nu. Frihetens rike är oss ännu fjärran.
Det är annars en vacker tanke. ”Var inte rädd att blotta dina känslor!” Det är stridsropet. Nej, var inte det, men blotta då bara ett urval. Att bikta hela sig själv offentligt är en betänklig verksamhet; det är så lätt att snacka bort sig. Som på krogen där man efterfyra öl blir ohyggligt ärlig och dagen efter vrider sig i ruelse, mindre på grunda v att man avslöjat förmycket, mer därför att manin te egentligen bottna ridet man sagt. Kognitiva forskare har påpekat hur ofta vi – ofrivilligt – ljuger för oss själva; ibland genom att samtidigt ljuga för andra. Det allmänna biktandet är alltid tve- och tretydigt.
URSPRUNGLIGEN var bikten, blottandet av de djupare känslorna något man anförtrodde prästen, sen psykoanalytikern, alltid bäste vännen. Nu betraktas den som allmän egendom. Samt som säljargument. Ett kvantitativt språng möjligen, knappast ett kvalitativt.