Stoppa rivningen!
LINDBERG. Frågan om Lindbergs Prästgård är hanterad på ett anmärkningsvärt sätt och samtliga inblandade aktörers motiv och agerande kan starkt ifrågasättas.
”Länsstyrelsen kan besluta att kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer ska skyddas som byggnadsminnen. Lagen om kulturminnen (SFS1988.950) anger att en särskilt värdefull byggnad, bebyggelsemiljö, kyrkomiljö, park, trädgård eller liknande kan skyddas som ett byggnadsminne. Byggnader kan även skyddas enligt plan- och bygglagen, vilket är en uppgift för kommunerna”.
VARFÖR VÄLJER DÅ inte länsantikvarien eller Varbergs kommun att använda sig av sina rättigheter? Hans Bergfast uttalande om att ”under andra förutsättningar hade vi kunnat överväga vissa bidragsmedel men det är svårt om fastighetsägaren inte vill” står i direkt motsats till det Länsstyrelsen själva anger. Byggnadsminnesskydd för en unik prästgård skall väl inte avgöras grundat på om ägaren vill ta emot bidragsmedel eller inte? Avgörande skall vara om byggnaden är kulturhistoriskt värdefull, vilket de flesta verkar vara överens om att den är, så även Bergfast. Då är det Länsstyrelsens skyldighet att besluta att byggnaden skall skyddas grundat på kulturhistoriskt värde.
KYRKOHERDEN OCH kyrkorådet är ointresserade av att bevara prästgården, för dem gäller enbart kommersiell försäljning. Tomten ska säljas för att kyrkorna ska kunna renoveras. De hävdar att församlingen har visat ointresse i frågan och därmed anser sig berörda ha mandat att göra vad dessa helst vill; bygga en kyrkby. Något som inger obehagliga associationer. Vad är syftet med en kyrkby? Vem ska bo där?
Kommunens agerande är föga överraskande. Länsantikvariens hantering av frågan är det desto mer. Vad är det som sker bakom kulisserna? Det är inte hela församlingens vilja att riva, många känner stor förtvivlan och maktlöshet inför det som sker. Det är vårt gemensamma kulturarv. Prästgården tillhör inte enbart er egen inre krets, den är en mycket viktig byggnad och symbol för många. Stoppa rivningen av prästgården! H Edvinsson & C Johansson