Bockstensmannen får grönt ljus
Textilkonservatorn Lotti Benjaminsson studerar manteln millimeter för millimeter. Översynen har ett viktigt mål – att hitta eventuella insektsangrepp. – Vi är mest oroliga för den långsprötade silverfisken, säger hon.
Bockstensmannens utställningsrum på fästningen står knappt att känna igen. Sveriges mest kände varbergare finns visserligen kvar i sin monter, men hans persedlar ligger på bord lite här och var.
Kjorteln har just gåtts igenom, hosorna ligger på ett bord, fotlappar, mantel och struthätta på ett annat. Även läderdetaljer som skor och bälte undersöks noggrant.
Textilkonservator Lotti Benjaminsson gör sin årliga undersökning av den berömda ulldräkten. En dräkt som inte har sin like någon annanstans i världen.
– Den bäst bevarade medeltida mansdräkten i Europa, säger Christina Andersson Wiking stolt.
HON ÄR 1:E ANTIKVARIE vid Hallands kulturhistoriska museum i Varberg och ansvarig för utställningen.
– Och den är unik eftersom vi har alla delar. Dessutom har vi människan som bar dräkten, fortsätter hon.
Lotti Benjaminsson får god hjälp i hanteringen av konservator Jesper Cato, magasinsföreståndare Camilla Hasselström och Kristina
Brixson, ansvarig för museets samlingar. Dyrgripen från 1300-talet kan givetvis inte hanteras hur som helst, utan endast med största varsamhet.
– Saker som ska göras måste vara genomtänkta, säger Lotti Benjaminsson. Varje hantering är ett slitage.
STRUTHÄTTAN OCH hosorna (strumporna) kan bara kontrolleras på ena sidan eftersom de är stoppade.
En dag som denna är ljuset mycket viktigt. Lotti Benjaminssons pannlampa är en hjälp på vägen i jakten på angrepp. Några sådana hittas dock inte. Det finns inga tecken på vare sig mal, ängrar (skalbaggar) eller silverfiskar. Insekterna äter gärna hål på kläder, även om flerhundraårig ull antagligen inte smakar lika gott för de små liven som färskare vara.
– Materialet är i en fantastisk kondition, sammanfattar Lotti Benjaminsson. Vi har hittat små partiklar som inte är ull och det lämnar vi till naturhistoriska museet i Göteborg för analys.
Men det finns ett främmande inslag i tyget som är helt okej – hönsfjädrar. Partiklar som antagligen hamnade där när tyget vävdes för 700 år sen och folk hyste sina fjäderfän i bostaden.
Dräkten har dock inte alltid behandlats med samma professionalitet som i dag. Fyndet gjordes 1936.
I många år lät man sedan dräkten hänga lodrät och utsatte den dessutom för direkt solljus vilket blekte tyget.
1979 gjordes den stora konserveringen med bättre teknik än man hade 1936. Det var då hosorna och struthättan stoppades upp och kläderna lades plant.
– Vi skulle vilja göra mycket mer med dräkten, som nya montrar och annan exponering men det kräver resurser som vi inte har, säger Christina Andersson Wiking. Bockstensmannen är ändå museets absoluta ”starobject”.
”Materialet är i en fantastisk kondition.” LOTTI BENJAMINSSON Textilkonservator