Songs of Boda väljer de oväntade vägarna
AMERICANA
SONGS OF BODA Iago (Adore Music)
Iago Othellos antagonist i Shakespeares pjäs med samma namn, men också papegojan i Disneys Alladin. Vilket förstås är en blinkning till gamle William. Dessutom har en speciell sorts haj uppkallats efter Shakespears rollfigur. Och så nu då det (egentliga) debutalbumet från Songs of Boda, eller Daniel Skoglund som han egentligen heter.
Tydligen ska det handla om någon slags ordlek, men eftersom Daniel liksom jag är uppvuxen i Borås haltar den en smula. Men det spelar mindre roll när nu musiken flyter på så fint. Liksom vännen och bandkollegan Daniel Norgren lyckas Songs of Boda staka ut lite egen mark på den egentligen minst sagt intecknade americanatomten. är
KANSKE ÄR DET något i Sjuhäradsskogarna eller kanske när landskapet öppnar upp sig väster om Skene som gör att det finns en speciell ton? Eller så är det bara Daniel Skoglund som tagit sig tid och möda att vara tillräckligt självkritisk för att inte släppa igenom något som är mediokert.
Skivan smyger igång med ett lite oroligt surrande innan The Editors och Glasvegas slog igenom ungefär samtidigt. Men när Glasvegas sjönk ihop under trycket av sin egen begåvning blev Editors ett av de där banden som på gott och ont mognade. Den ångestridna motljusrocken från debuten har numera bytts ut mot fullfjädrad stadiumrock som skulle kunna vara signerad en uppsjö andra band i pappaskägg, svarta jeans och nya, dyra skinnjackor. Detta sagt går det inte att förneka att låtar som Cold, Darkness at the door och Magazine levereras med odiskutabel kompetens. Bättre, men tråkigare alltså. Daniel Skoglunds gitarr glittrar och hans röst tröstar redan från första versen. Prey on disaster har en vacker sångmelodi och byggs upp fint. Efter det följer Hardball som kombinerar indiepop med en bluesig gitarr.
LET IT RAIN är stillsam, nästan så att man ibland tror att den ska stanna upp. Låter som något som skulle kunna spelas sist på kvällen på en veranda i Gånghester. Men även här viker Daniel Skoglund av från den mest förväntade vägen genom att han låter en monoton, nästan hotfull ton löpa genom låten och sedan ta in en aningen futuristisk änglakör i refrängen. Det är där han har sin främsta styrka, att ta något vi alla känner igen och sedan ha modet att addera något vi inte förväntade oss.
SPIDER´S EYES EKAR av en hel massa soulsånger, tycker mig höra Springsteens My city of ruins också. Favourite people är den enda uppenbara The Band-pastischen.
Jo, det går tveklöst att härleda Songs of Boda influenser och de ligger i allmänhet betydligt längre västerut än såväl Bodaskolans uppehållsrum som Stigbergstorget. Men det visar bara att Daniel Skoglund vet var hans musikaliska förebilder finns. Vilket förstås är helt okej när han med sådan bestämdhet låter dem stå kvar i vinylbacken och gör sin egen grej.
ROCK
THE EDITORS Violence
METAL
JUDAS PRIEST Firepower (Epic/sony)
För att vara ett band som åkte på avskedsturné 2011 är det gott gry i Judas Priest. Med tanke på att de dessutom rör sig allt längre från sin kreativa toppform i övergången mellan 70- och 80-talet är det imponerande hur de kan få till ett såhär starkt album. Inledande titelspåret har ett finfint riff, massivt trumspel och en Rob Halford som hittar rätt i sitt seniora röstomfång. Never the heroes kombinerar en modernare metal med bandets klassiska känsla för dramatik. Man lyckas inte hålla uppe samma energi genom fjorton låtar, men överträffar ändå mina förväntningar. Notera att detta kan bli stilbildande gitarristen Glenn Tiptons sista album, han har Parkinsons.