Välspelat men tämligen segdraget syskondrama
GENRE
HUSET VID HAVET Regi: Robert Guédiguian Frankrike, 2017 (106 min)
För den som är bekant med Robert Guédiguians tidigare filmer känns mycket bekant i Huset vid havet. Tre medelålders syskon, som levt väsenskilda liv, återförenas när deras pappa fått ett slaganfall i barndomshemmet, en stenvilla vid en vik utanför Marseilles.
Trakten är vacker, men det en gång så levande fiskeläget har nu förvandlats till en avfolkningsbygd. Människor flyttar, hus står tomma eller säljs till överpriser för kommersiell vinning. Vart har själen, sammanhållningen, den enklare livsstilen, den kollektiva glädjen, tagit vägen? Frågor som utgör filmens kärna.
Systern, nyanserat spelad av Ariane Ascaride, har efter en tragisk olycka vänt familjen ryggen. Istället har hon gjort lysande karriär som skådespelerska. Hennes ene bror blev kvar hemma och hjälpte pappan med restaurangen. Den andre brodern är en bitter, före detta akademiker som ältar att han har fått sparken, går sin unga flickvän, tidigare elev, på nerverna och drar rasistiska skämt.
Militären patrullerar runt viken på jakt efter båtflyktingar, som illegalt tar sig in i landet. Syskonen dricker rödvin och för öppenhjärtiga sena samtal om livet och kärleken. Mer eller mindre ansträngda flörtar pågår. Ändå bränner det aldrig riktigt till, inte ens när en stor tragedi inträffar i huset mittemot. Eller då syskonen mot slutet hittar tre övergivna flyktingbarn och tvingas ta gemensam politisk ställning.