Gerwigs Lady
Filmer om tonårstjejer som drömmer om att kunna lämna vardagstristessen, som regel i en småstad, samtidigt som de tar de första stegen in i vuxenlivet har det gjorts några stycken. Ibland blir det riktigt bra, som i Terry Zwigoffs Ghost World (2001) och någon enstaka gång blir det ännu bättre, som i mega- begåvade Greta Gerwigs debutlångfilm (manus och regi) Lady Bird.
Detta är en spirituell och smart film, träffsäker in i minsta detalj. Det är en film som får mig att slå till med en femma i betyg (min första femma sedan La La Land för över ett år sedan) och det är en film som ignorerades helt och hållet av Oscarsjuryn, fem nomineringar till trots.
Det sistnämna blev lite pinsamt efter Frances Mcdormands känslostarka tal riktat till alla begåvade kvinnliga filmarbetare som inte får någon uppmärksamhet på till exempel Oscarsgalorna. Då återstod de två finaste priserna (bästa regi och bästa film) att dela ut. Inget gick till Gerwig, det blev Guillermo del Toro som norpade bägge statyetterna. Ingen skandal, men aptrist.
DRAMA/KOMEDI
LADY BIRD Regi: Greta Gerwig Med: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Beanie Feldstein, Lucas Hedges, Timothée Chalamet och Tracy Letts USA, 2017 (94 min)
LADY BIRD, SOM är baserad på Gerwigs egen uppväxt, inleds i Sacramento (inte världens roligaste stad), Kalifornien 2002. I den första scenen sitter 17-åriga Christine (Saoirse Ronan) och hennes mamma Marion (Laurie Metcalf) i bilen och lyssnar på en uppläsning av John Steinbecks Vredens druvor.
Jag önskar att jag fick uppleva något, säger Christine