Elias har rätt till assistans
LSS. I flera år har den socialdemokratiskt ledda regeringens budskap varit att LSS är ett problem, personlig assistans är för dyrt, att antalet timmar som betalas av Försäkringskassan för stöd åt dem med stora funktionsnedsättningar ska minska. Nu drar även kommuner ner och då drabbas de redan drabbade än värre. Lika länge som detta pågått har Liberalerna, funktionshinderorganisationer, enskilda som lever med funktionsnedsättning och deras närstående m.fl. slagit larm om det djupt omänskliga i den hållningen som faktiskt drabbar t ex barn och ungdomar likt Elias i Varberg.
ENBART I HALLAND är det 61 personer som sedan 2014 förlorat sin statliga assistans. Bara förra året var det 27 personer. Lägger man till dem som dessutom blivit av med sina kommunala Lss-insatser ökar antalet drastiskt. Räknar man drabbade familjer är det ytterligare många fler. Men inte för att deras behov minskat. Tvärtom. De är offer för en cynisk besparingspolitik som måste få ett stopp. Enligt artikeln i Hallands Nyheter har Elias Downs syndrom, autism och svår intellektuell utvecklingsstörning. Att säga som Karin Kärrengård enhetschefen i Varbergs kommun gör att Elias ”blivit bättre, att något i sjukdomsbilden gör att man plötsligt klarar något man inte klarat tidigare.” tyder på mycket djup okunskap och en ovilja att se verkligheten. I artikeln sägs också att kommunen anser att hemtjänst, ledsagarservice och korttidsboende skulle ersätta daglig personlig assistans vilket nästan är cyniskt. Hemtjänst är en insatstjänst som är alldeles utmärkt för de behoven det är tänkt för, men det är inte assistans till en person som Elias som du måste känna mycket väl för att förstå. Tilläggas kan att ettåriga beslut är förkastliga för personer med livslångt funktionshinder som inget kan ändra på. Det behövs långsiktighet och kontinuitet i besluten för att inte orsaka oro.
FÖR ATT FÖRSTÅ angreppen på den personliga assistansen måste vi inse under vilka fruktansvärda förhållanden personer med omfattande funktionsnedsättningar tvingats leva under bakåt i tiden. Inte sällan inlåsta. Alltid utan inflytande över vem som skulle ge dig hjälp med de mest intima behoven. Vem som skulle släppas över tröskeln till sovrummet bestämdes långt ovanför huvudet på den det berörde. Det var därför vi liberaler var pådrivande för att införa rätten till personlig assistans. Liberalism handlar om makten över ditt liv – den ska du själv ha så länge det inte går ut över någon annan. Därför är kampen för att återupprätta assistansen så självklar för oss. Precis som det smärtar oss lika mycket när media rapporterar om assistansberättigade som fått sina liv slagna i spillror. Eller när självutnämnda experter lägger ut texten om vad som är lagom bra levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning.
De liberala värderingarna tar sin utgångspunkt i varje människas livsförutsättningar. Det liberala samhällsbygget ser till att våra gemensamma trygghetssystem bygger på individens förutsättningar. Inte tvärtom. Så ser skälen för oss liberaler ut när vi tar kampen för den enskilde assistansanvändaren riksdagsledamot och talesperson i funktionshinderpolitiska frågor