2018 – ett år med många bra låtar men en usel show
Melodifestivalen 2018 är över, och finalen blev inte så spännande som man hade kunnat tro. Inför lördagens uppgörelse fanns det flera potentiella utmanare. Liamoo, Mariette, Samir & Viktor, den sena uppstickaren John Lundvik. Felix Sandman kunde ha en möjlighet att komma på slutet, och tänk om internationella juryn hade älskat Margaret så mycket att hon hade skrällt sig till vinst?
Men så blev det inte. Redan från första veckan har Benjamin Ingrosso varit en av de stora favoriterna, och han höll i det hela vägen. Han har nog haft lika stor press på sig som det har varit utifrån, men väl på scen lyckades han leverera ett felfritt, snyggt och modernt nummer. En värdig vinnare.
På sistone har det blivit tradition att Sverige representeras av en ung, snygg kille med en bra poplåt. Eric, Robin, Måns, Frans, Robin och Benjamin sedan 2011, och de har fått bra resultat. Om det gäller för Benjamin återstår att se, men han har en bra chans. Liksom många av årets bidrag har han en modern låt likt dem som många lyssnar på i dag. Och det kunde man säga om många av årets bidrag. Glöm Edward Bloms dansande hummer, Kalle Moraeus ålderstigna fioler eller Kikki Danielssons sömniga tillbakablickar. Nästan samtliga bidrag i finalen andades 2018 och visade att Sverige har artister som vet vad som går hem. Och det är det jag vill ta med mig från årets Mello.
”Väl på scen lyckades Benjamin leverera ett felfritt, snyggt och modernt nummer. En värdig vinnare.”
Vad jag däremot inte vill ta med mig är själva programmet i sig. Förra året var manusarbetet katastrof, men räddades lite av två duktiga programledare (Hasse inte medräknad). När nu David Lindgren skulle klara sig utan Clara Henry så visade det sig återigen att det inte hjälper med en bra person framför kamerorna om inte de som är bakom är på topp. Och det var de inte i år heller. Det var så mycket som inte funkade. De fick till och med slut på dåligt material så i finalen var de tvungen att återanvända öppningsnumret från första deltävlingen. Totalt obegripligt. Och inte värdigt ett program som Melodifestivalen.
Kritiken har inte låtit vänta på sig, men SVT har i vanlig ordning slagit ifrån sig allt likt Bagdad-bob. Därför var det skönt att de i en sketch i finalen hade lite självinsikt och skämtade om att manuset var dåligt. Men sedan kom en till mellanakt där David sjöng om hur mycket orättvis kritik de fått. Visst, jag kan hålla med om att mycket ovärdigt har sagts om framförallt Fab Freddie. Det är inte hans fel att hans sidekick-roll har varit obegriplig, utan manusarbetets. Han har inte fått något att jobba med. Att sedan blanda in hat mot hans person, läggning, eller röst, det är bara idiotiskt.
Men jag vill ändå avsluta med det positiva. Musikmässigt har 2018 varit ett bra år i Melodifestivalen. Ingen ny Euphoria, men många bidrag som har varit bra. Och när artisterna levererar låtar som man både vill höra på Spotify eller har en bra chans i Eurovision, då spelar det mindre roll att showen är usel, även om man gärna hade fått både och. Så det blir min önskan inför 2019 – fortsätt att få fram bra låtar, men ge oss en föreställning som visar varför detta ska vara hela Sveriges fest. Hodilady!