Det finns historiska fakta om Lindbergs prästgård!
på ”Ta ansvar för vårt kulturarv” (6/3).
LINDBERG. l tisdagens HN skrev Sten Nilsson, byggnadsvårdsföreningens länsombud i Halland, att ”byggnadens historia behöver plockas fram” och vidare: ”Om Lindbergs prästgårds tillkomst och utveckling vet vi i dag inte så mycket”. Jag erinrade mig en artikel i boken ”Varberg- en kommuns historia” (1993), skriven av journalisten Stig Tornehed under rubriken ”Upplysningstidens lanthushållare”.
ARTIKELN IFRÅGA handlar delvis om Anund Hammar, kyrkoherde i Varberg och Lindberg på 1700-talet. Denne framsynte och påfallande jordbruksintresserade präst har efterlämnat en värdefull och informativ skiss över ”Lindbergs Prästegård”, publicerad i nämnda bok och numera förvarad i Vetenskapsakademins bibliotek. Av skissen framgår att prästbostället utgjordes av en kringbyggd bondgård, där ”manhusen” (dvs prästens ryggåsstuga inklusive minst ett direkt anslutande så kallat härbärgshus) låg på området mellan dagens församlingshem och den nu rivningsaktuella byggnaden. Bostaden bildade tillsammans med tre uthuslängor en rektangel med ett par öppningar mellan husen. Hammars skiss visar att ladugården innehöll lador och logar samt ”Kreaturs-stallar”: i de senare rymdes mjölkkor (8 stycken), dragoxar och stutar, kvigor och kalvar samt minst l häst. Själv hade denne linneanskt präglade präst – en av åtskilliga sådana i landet – ”sitt hushåll och prästgård i staden”; familjen tycks alltså inte ha varit bosatt ute i Lindberg. Gårdsbruket sköttes som brukligt var på prästgårdar av anställda drängar.
År 1742 hade ”prästgårdsbyggnaden” (förmodligen hela bondgården) brunnit ner, ”och den nya var inte helt färdig” när Anund Hammar tillträdde tidigast 1751. Sitt genuina intresse för gården visade han genom att hjälpa drängarna med att upprätta kobåsen i fähuset. Det nya manhuset, alltså ryggåsstugan, byggdes uppenbarligen under 1740-talet, men den ersattes 1843/44, dvs hundra år senare, av en mer modern prästbostad. Denna uppfördes på gammal åkermark på behörigt avstånd från uthusen och är liktydig med det nu rivningshotade huset. Två parallella, från 1787 års storskifteskarta skiljaktiga ladugårdslängor på den gamla gårdsplatsen antyder att även dessa var nybyggda när en ännu en skifteskarta ritades av lantmätaren (vid laga skiftet 1845). Den sistnämnda kartans röda huskropp föreställer det då alldeles nya prästgårdshuset, nära 175 år senare dömt till slutgiltig undergång.
DET HANDLAR ALLTSÅ sammanlagt om tre kända prästbostäder i rak tidsföljd på samma område av den kyrkliga fastigheten. Här finns med andra ord en ända fram tills nu obruten, minst 300-/350årig historisk kontinuitet, väl värd att beakta! Om huset rivs trots alla sakliga och känslomässiga invändningar är detta drastiskt uttryckt att betrakta som ännu ett offer på den kulturhistoriska medvetslöshetens altare.
Måhända var prästgårdens plats densamma redan under medeltidens 500-åriga katolska era. l slutet av denna, kring mitten av 1400-talet, växte en viss Birger Gunnersen upp i ”Lindeberga” klockaregård, belägen i grannskapet av prästegården och kyrkan. Fader Gunner skötte ringningen i den då nog fristående träklockstapeln invid stenkyrkobyggnaden; den sistnämnda stod med all sannolikhet på samma plats som nu. Och det var antagligen den dansktalande sockenprästen i prästegården som upptäckte den likaledes dansktalande Birgers begåvning och gav honom möjlighet att på sikt nå toppositionen som katolsk ärkebiskop i Lunds stift, innefattande det då fortfarande danska Halland!
Det handlar alltså sammanlagt om tre kända prästbostäder i rak tidsföljd på samma område av den kyrkliga fastigheten. Här finns med andra ord en ända fram till nu obruten minst 300/350-årig historisk kontinuitet.
I AVSIKT ATT göra den svensktalande och protestantiske 1700-talsprästen Anund Hammar lite mer känd vill jag återge hans egna ord om hur han såg på sina husdjur och på en del av församlingsborna, med mina tillägg inom klammer: ”Boskapsskötseln är så mycket min ro att jag förr [i första hand] gör besök i fähus och stall än jag går in i [ryggås]stugan, såframt mina ämbetssysslor lämna mig tid ... Det är långt nöjsammare umgås med fyrfotade bestar[!] än tvåfotade rävar, och skadedjur som kunna le.”
Staffan Öhman
Tofta