Kulturarv går förlorat
HELGERÅN. Vad ska man tro om en kyrkoledning om den kan misstänkas ha farit med osanning om en prästgårds skick?
LEDARE 20/3. Tegelpanna för tegelpanna. Fönster för fönster. Bräda för bräda. Så monteras Lindbergs prästgård ner. Snart finns den inte mer. Så försvinner en del av vårt kulturarv. Kyrkan tjänar hellre en slant på fastighetsförsäljning än vårdar en värdefull prästgårdsbyggnad.
Varför? För att huset har så allvarliga fuktskador att det är mögelvarning? Församlingen har, som ett argument för rivning, tryckt starkt på att det är hälsovådligt att bo i huset. Det är ett argument för rivning som brukar gå hem. Problemet är att det finns en rad indikationer på att fuktskadeproblematiken har överdrivits kraftigt.
DEN KYRKOHERDE SOM bodde i prästgården till 2008 har i en insändare i HN beskrivit att familjen levde väl där och gladdes åt den fina miljön. Den pågående rivningen förstärker hans, med flera väl insatta experters, bild. Nygårds byggåtervinning har dokumenterat sitt arbete väl och offentligt lagt ur en stor mängd foton på facebook, som vem som helst kan gå in och titta på.
Att kyrkan har låtit anlita en entreprenör som går varsamt till väga och räddar vad som räddas kan, från takpannor och fönster till inredning och väggdelar, är förstår bra. Samtidigt blottlägger den stegvisa processen inte bara ett kulturarv bit för bit, den visar också vad som inte funnits bak panel, spänntak och fina tapeter. Så som en massa fukt och mögel.
ATT FOLK FRÅGAR i kommentarer till bilderna är ju ofrånkomligt. Entreprenören ger då raka besked: ”Mögel hittar jag då inte. Det enda dåliga som finns är att takfönstret har läckt in, men inget annat”.
Faktum är att facebookbilderna på alla sätt spär på uppfattningen att Lindbergs prästgård var en av Hallands bäst bevarande. Bak sentida panel dolde sig vackra fältmålningar. Dessutom har man kunnat konstatera att huset har byggts på ett för Halland unikt sätt. Väggarna är gjutna med en teknik som är mer vanlig på kontinenten.
FYNDEN IMPONERADE DOCK föga på församlingsstyret i Lindberga eller på den länsantikvarie som fört samtal med kyrkan. Han drog slutsatsen att Lindbergs prästgård inte är värd en byggnadsminnesförklaring.
Den uppfattningen delades dock inte av bebyggelseantikvarie på Kulturmiljö Halland, av Svenska Byggnadsvårdsföreningen eller restaureringsarkitekten Per-arne Ivarsson. Förfärad av kulturförstöringen har den senare, i samarbete med arkitekten Håkan Cullberg, skissat påatt öppna en arkitektskola för barn.
Att lära den uppväxande generationen vad så många i vår tid inte tycks förstå, det vill säga värdet av att bevara kulturarv, vore förstås en välgärning. Vad gäller Lindbergs prästgård är nog allt hopp ute. Snart står inte ens skelettet kvar. Så ser den sorgliga sanningen ut. Men med ökad medvetenhet kan förhoppningsvis liknande helgerån förhindras.
KULTURHISTORISKT INTRESSANTA BYGGNADER på landet, exempelvis prästgårdar, har ett alltför svagt skydd. Det är svårt att förhindra rivning. I Lindberga har kyrkoledningen inte hymlat med att deras uppgift är att sprida det kristna budskapet, inte att förvalta gamla fastigheter.
En fråga många nu ställer sig är dock hur förenlig en ovarsam hantering av sanningen är med just det kristna budskapet? Och om man säljer i exploateringssyfte finns kanske skäl att påminna om vad Jesus sade om månglare i templet.