Jag har närt en Wikipedia vid min barm
Hela vintern har snart gått, och jag trodde ett tag att vi hade klarat oss undan. Den senaste månaden har veckobreven från barnens lärare innehållit information om magsjukor och dumma förkylningsbaciller, och jag har hållit andan och båda tummarna och hoppats att vi ska slippa undan.
När sjuåringens skolas nummer syntes på mobilens display, visste jag dock direkt vad som väntade. Hostan från morgonen hade eskalerat och medfört feber. Skit.
ATT VABBA BARN med förkylning är oftast rena drömmen jämfört med till exempel magsjuka. Det enda man behöver torka är på sin höjd en snorig näsa. Efter några timmars plockande och servande i hemmet den första dagen, tänkte jag också passa på att sätta mig i soffan, och förhoppningsvis sluta mina ögon en stund.
Det tar på krafterna även hos den ömma modern att ständigt vara på tå. Jag hade precis tagit tempen på honom, och den visade nästan 40 graders feber. Stackars liten. En Alvedon i hans späda kropp, och sedan skulle vi somna tillsammans i soffan. Tänkte jag.
DET MÄRKLIGA NÄR barn har feber, är att de tycks ha obegränsad energi ändå. När jag själv har över 38 vill jag bara krypa under en filt och sova. Ytterligare en grad och jag hallucinerar. Hemska ljud och syner. Vägskrapor mot asfalt som ger ifrån sig skärande läten, ungefär som när han slinter med kritan mot en griffeltavla. Eller den gången när jag hade refrängen till låten ”Mikronfonkåt” i huvudet. På repeat. Hela natten. Men det är jag det. Min son har tydligen ett helt annat utgångsläge.
Det är liksom ingen hejd på informationsflödet – han är som en livs levande Wikipedia. Ett upplagsverk, i feberrus
När vi lagt oss till rätta där i soffan, och jag precis skulle slumra till, då börjar min febrige förstaklassare att gå igenom Nordens länder och alla dess huvudstäder. Och han rabblar dem som ett rinnande vatten. Frågar om vilken av Europas städer som jag tycker mest om.
JAG FÅR OCKSÅ en fördjupad guide om Island och Snorre Sturlasson (minns inte att jag själv ens läste om det i lågstadiet!). Samt givetvis Pokemonvärldens alla figurer och dess egenskaper. Det är liksom ingen hejd på informationsflödet – han är som en livs levande Wikipedia. Ett upplagsverk, i feberrus.
Efter att nu ha vårdat min yngste son några dagar, på det bästa sätt jag kan (vilket förutom att serva med massor av glass, givetvis också har inneburit att utsättas för biljoner baciller), är väl risken överhängande att jag själv åker på årets influensa. Jag kan dock lova och försäkra att jag inte kommer att vara någon Wikipedia i det läget. Ni lär hitta mig under ett täcke. Helt tyst.