Ida Linde prövar starka kärleksband
LITTERATUR: NY ROMAN OM KONSEKVENSERNA AV ETT BROTT
Ur ”härvor” av lästa, skrivna och levda erfarenheter nystar Ida Linde fram sina romaner. Att efteråt säga exakt var det började är svårt. Men syokonsulenten Sue Klebold, vars son mördade 13 elever och sedan sköt sig själv på Columbine High School i Colorado, ingick definitivt i den härva som också rymde den nya romanen, ”Mördarens mamma”.
– Jag läste en intervju där hon säger att ”jag förstår att det hade varit bättre för världen om jag inte hade fött mitt barn, men det hade inte varit bättre för mig”. Jag tänkte över komplexiteten i det uttalandet och försökte förstå det. Jag har läst en del om henne och lyssnat på henne, och tänker att hon är rätt enastående, säger Ida Linde nu.
Därmed inte sagt att boken på något sätt handlar om Columbinemamman, ännu mindre att Ida Linde gjort ”research” om henne.
– Det har gått en sådan inflation i det ordet. Vilket skrivande är inte informerat om världen? Det går inte att skriva utan att leva. Allting ingår. Men den där intervjun satte helt klart i gång mig.
LIKSOM HENNES FÖRRA roman, ”Norrut åker man för att dö” handlar även den nya om konsekvenserna av mord snarare än om själva brotten i sig. I bakhuvudet hade hon också 1930-talspoeten Ebba Lindqvists diktrader om Judas mor som ensam sörjer sin son. Ett tag sökte Ida Linde till och med efter den ensamma Judasmammans namn och det närmaste hon kom var Henrietta. * Född: 1980 i Umeå. * Bor: I Rissne utanför Stockholm. * Familj: Ja. * Bakgrund: Gick litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, påbörjade olika A-kurser men fullföljde ingen. * Böcker: Debuterade 2006 med ”Maskinflickans testamente”. 2014 kom ”Norrut åker man för att dö” för vilken hon fick Aftonbladets och Norrlands litteraturpriser. * Sysselsättning: Författare och lärare på Biskops Arnös författarskola. * Läste nyss: ”För att de ville det” av Kajsa Sundin.
– Jag tänkte mycket på ensamheten och lät den finnas med henne redan innan hennes pojke begår sitt brott.
Henrietta lever ett extremt torftigt och ensamt ickeliv tillsammans med ”sin pojke”, en son som hon inte fött men alltid älskat. Under ett av sina besök i fängelset träffar hon så sitt livs passion: den vackra och sofistikerade Grace, som även hon har en son bakom galler.
– Vad göra av lycka som kommer ur olycka? Det är en fråga som båda ställer sig och där de också svarar olika. Grace hade gärna valt bort olyckan och därigenom inte träffat Henrietta, medan Henrietta har en helt annan tolkning: ”Jag går med på detta för att det också ledde till dig”.
IDA LINDE SKRIVER en förtätad och ordknapp prosa där realismens krav på information och bakgrundsupplysning inte gäller. Den förra romanen, ”Norrut åker man för att dö” gav henne både Norrlands och Aftonbladets litteraturpriser. Den gången utgick hon från morddramat i Bruce Springsteens låt ”Nebraska”, och skrev en roman som bygger på en sorts översättningar av hela skivan till ett Västerbotten i dag.
– Jag tror att jag hade haft den tanken ända sedan tonåren, Bruce Springsteen har haft en sådan särställning hos mig, jag körde runt i Västerbotten och tänkte väl lite att jag var Bruce Springsteen. Han är ju väldigt manligt orienterad, men det han skriver om, att åka bort för att längta hem, är en helt allmänmänsklig känsla och under åren hade jag gjort olika försök att skriva något om den.
NÄR HON TILLSAMMANS med dramatikern Kristian Hallberg översatte Springsteenklassikern ”The river” åt SVT:S Babel var det med frasen ”Vi går ner till älven” och det är också precis vad hon ska göra i uppväxtstaden Umeå några dagar efter den här intervjun. I dag bor hon i förorten Rissne utanför Stockholm, men det var i Umeå som allt började.
– Jag kommer att springa ner till älven det första jag gör, det är det som känns som hemma.
Varför hon använder sig av just mord för att ställa livet på sin spets i två romaner på raken är inte helt enkelt att svara på. Men även brotten ingår på något sätt i den härva som till slut blir litteratur.
– Vi lever ju ett samhälle genomsyrat av våld. Även om jag tänker att det här är en bok skriven i fredstid talar huvudpersonerna om kriget, om att när kriget kommer är alla mördarens mamma.
Föräldrakärlekens styrka kan tyckas självklar. Men vad händer när barnet växer upp till en mördare? Och när modern, som en oväntad konsekvens av detta plötsligt upplever stor lycka?