Ida Linde skriver förkrossande väl
BÖCKER
IDA LINDE Mördarens mamma Norstedts
”Hon tänker i starka bilder, böjer till språket, skapar oväntade öppningar och tätar beskrivningarna. Jag har svårt att motstå hennes stil.”
I fängelset möter hon Grace, en mamma vars son också mördat en pojke. De kommer varandra nära och efter en tid faller de i varandras armar och blir älskande.
Jag vet inte om jag gillar det. Allt har så långt känts mycket autentiskt. Och så nu denna kärlek. Det blir en annan, parallell berättelse, tycker jag, något som inte riktig hör till sammanhanget. Det är en lysande skildring av stor kroppslig lycka men hamnar den i rätt roman?
DE TVÅ ÅKER till Graces lyxhus vid havet och en tid av passion följer. Efter hand får vi veta att deras två pojkar har ett förflutet ihop men man förblir osäker om vad som egentligen hände, även före morden.
Jag har ju också mina hemligheter, tänker Henrietta, och samma sak kan man säga om Linde. En hel del av de där hemligheterna kommer vi inte åt. Men man kan inte tiga om för mycket i en text, då går den ifrån läsaren. Och Linde lägger sig stundom nära den gränsen. Hon buntar ihop fullt begripliga, knivskarpa detaljer och sinnliga intryck med sådant vi inte helt förstår.
Samtidigt skriver hon ju så förkrossande väl. Hon tänker i starka bilder, böjer till språket, skapar oväntade öppningar och tätar beskrivningarna. Jag har svårt att motstå hennes stil.
Inte heller de aggressioner som uppstår mellan de båda mammorna begriper man sig på. Att de har en gemensam historia tycks snarare skada dem, de ljuger och misstror varandra. Och deras möten med de inspärrade sönerna komplicerar bilden än mer.