Suggestiv skräck som inte varar så länge

DRAMA/SKRÄCK

A QUIET PLACE Regi: John Krasinski, USA, 2018 (90 min)

A quiet place är en Världarnas krig-variant som växlar mellan ambitiös och pretentiös. Det är en film som påminner om M Night Schyamalans Signs och The happening (som inte är särskilt bra), men i första hand är A quiet place en film om föräldrar som måste skydda sina barn.

Filmen inleds med textplattan Dag 89. Vi befinner oss i en amerikansk spökstad efter någon form av katastrof. En familj (föräldrarna spelas av Emily Blunt och regissör Krasinski) kommunicerar med teckenspråk, alternativt viskar så lågt som möjligt. Varför då?

MEDAN VI FUNDERAR på den saken kreeras en suggestiv horrorstämning, som inte varar särskilt länge. Krasinski avslöjar på tok för snabbt (efter typ fem minuter) att

Monstren, som är en mix av krabbor och Alien, är blinda

jordklotet blivit invaderat av utomjordingar. De här monstren, som är en mix av krabbor och Alien, är blinda, men har väldigt god hörsel och hugger på alla former av ljud. Här uppstår en del logiska luckor i manuset (hur kan monstren veta att ljuden kommer från presumtiv mat och inte från en skottkärra?).

Familjen har flyttat till en isolerad bondgård. Mamman är gravid. Ett uppenbart problem på sikt eftersom bäbisar inte är så tystlåtna av sig. Ännu har vi inte fått höra en enda filmreplik, i betydelsen att man hör vad någon säger. Pappan försöker lista ut om det finns ett sätt att döda de här bestarna på. Kanske kan lösningen finnas inom familjen? A quiet place har fått väldigt positiva recensioner från flera håll i USA, men filmen bet inte på mig.