Stadigt stegrad intensitet i Saknaden
DRAMA
I Andrej Zvjagintsevs dystra drama Leviatan (2014) finns det uppenbara likheter mellan filmens hänsynslöse, makthungrige borgmästare Vadim, som effektivt gör sig av med alla sina fiender, och Vladimir Putin. Den ryske kulturministern Andrej Medinsky var måttligt road. Han menade att Leviatan gav en felaktig bild av Ryssland.
PUTIN FÅR SIG en känga även i Zvjagintsevs nya, ännu dystrare, drama Saknaden, som annars är en helt annan typ av film, som utspelas i en förort till Moskva (gissningsvis år 2012) när kapitalismen är på väg att ta över helt och hållet.
Först karga vinterbilder från en ödslig skog. Ett hopp till en skolbyggnad. Barnen kommer utspringande för att ta sig hemåt så snabbt som möjligt. Ett nytt hopp, nu till en hyfsat stor lägenhet som skall säljas. Äkta paret Zjenja och Boris hatar varandra. De grälar ständigt och skall skiljas. Ingen vill få vårdnaden av tolvårige sonen Aljosja. Pappan tycker det är en god idé att skicka sonen till en internatskola, och göra honom redo för armén. Aljosja, som stått gömd bakom en dörr och hört hela diskussionen, gråter hejdlöst.
FRAM TILL NU har filmens tre huvudingredienser varit bitterhet, hat och bottenlös förtvivlan.
Regissören lägger ut nya spelbrickor. Det visar sig att Zjenja har en förmögen medelålders älskare och att Boris har en ung flickvän, som är höggravid. Under onödigt lång tid står sedan filmen mer eller mindre helt still.
DRAMATIKEN och intensiteten stegras rejält när Aljosja plötsligt är spårlöst försvunnen. Det tar föräldrarna över ett dygn att upptäcka att sonen inte finns i lägenheten. Ett besök på den lokala polisstationen ger inte mycket. Polisen i området har inte tid över för att leta efter försvunna barn och ungdomar. De brukar komma tillbaka inom en vecka, annars får ni höra av er igen, är det enda svaret som den tröttkörde kommissarien har att komma med.
Zjenja kontaktar en grupp av volontärer som specialiserat sig på att leta efter försvunna människor. Samordnaren, nedtonat och superbt spelad av Aleksej Fatejev, är helt förstummad över att föräldrarna har noll koll på vad Aljosja brukar göra på dagarna, om han har några kompisar eller speciella intressen.
SEDAN FINNS MÖJLIGHETEN att göra Saknaden till en kriminalfilm, men några Beck- eller Wallandergrepp finns inte i sikte trots att sökandet efter ett barn, som kan ha blivit kidnappat eller mördat, bara kan gå till på ett sätt.
Zvjagintsev förstår att allt i en film inte kan vara nattsvart. Det är de frivilliga volontärerna som står för hoppet och humanismen i ett samhälle som tycks vara på väg mot undergången (i radion rapporteras det om domedagsprofetior).
SAKNADEN Regi: Andrej Zvjagintsev Med: Marjana Spivak, Aleksej Rozin, Matjev Novikov och Aleksej Fatejev Ryssland, 2017 (127 min)
IINGA KLIPP onödan. En kamera som ogärna rör sig i sidled. En enkel upplösning är inte att tänka på.
Sista bilderna blir en snygg återkoppling till de allra första. Allt är rasande skickligt gjort, men jag vill faktiskt varna för ett par scener som tär rejält på krafterna.
Det tar föräldrarna över ett dygn att upptäcka att sonen inte finns i lägenheten
Titta också på: Scener ur ett äktenskap (Ingmar Bergman, 1973) Återkomsten (Andrej Zvjagintsev, 2003) Leviatan (Andrej Zvjagintsev, 2014)