Gyllenhammar fyller hela sin bingobricka

eller sleazig hårdrock med låtar om bärs och brudar. Det här är på riktigt.

HÅRDROCK

MUSTASCH Silent Killer (Sony)

”I CAN BUILD the highest of mountains, of all the broken promises I gave” sjunger Ralf Gyllenhammar i Lawbreaker. ”Pain and filth, pure disgrace, look it up you’ll see my face” heter det i Grave digger. Innan höjdpunkten Barrage, som jag misstänker handlar om en dålig relation, brakar loss utbrister Gyllenhammar att ”det är skit alltihop...”.

Barrage är också ett av många exempel på att Mustasch lyckas kombinera flera olika uttryck i samma låt. Riffet låter Metallica medan refrängen är smäcker med en löpande gitarr och rena rama Foo Fighters-flytet.

I FIRE drar man ned på tempot med en sångmelodi som är mer proggig över en bas som får tid att svänga på ett gött tillbakalutat vis. Värt att notera är förstås också att Turbonegros Hank von Helvete gästar.

Senaste singeln Winners är desto snabbare med smattrande trummor och en sångare som tar i för allt vad han är värd. Kanske inte plattans mest subtila spår även om Gyllenhammar har en imponerande förmåga att växla mellan morrande, powersång och rena rama vrålandet.

JAG TYCKER BÄTTRE om den flyhänt svängiga Libertà och adrenalinsprutande The Answer. Och även om plattans speltid är tämligen kort sitter till sist Mustasch med en fullduttad bingobricka över genrens olika variationer. Att följa Parhams utveckling som artist från debutalbumet Pojk som släpptes 2014, via uppföljaren Hemma här som kom två år senare, fram till i dag och det tredje albumet Torsken, är en sann nöjesresa. Inte för att Parham enbart ägnar sig åt att sprida glädje, tvärtom är han en mästare på att peta i smärtande sår och sätta ord på det mörka, utan för att hans lägstanivå är så hög.

Även när man som lyssnare