En känslig stilist med lyckade låtar
HIPHOP
kan haka upp sig på valet av formuleringar, när något skaver eller inte låter hundra så rör det sig ofta om skönhetsfläckar som faktiskt gör helheten lite mer intressant. Hantverket är gott, men inte förfinat till förbannelse.
Parhams sound har inte slipats ner eller sönder, och om framgångarna skulle ha gjort honom blasé är det inget som hörs här. Han tillåter sig själv att vara en komplex människa medan han berättar sin historia och sina historier, också när han lika gärna hade kunnat göra det enklare för både sig själv och lyssnaren.
TA EN LÅT som Sådan far, sådan son från 2016, där Parham vägrade vända bort blicken från det som är skamligt, svårt och sorgligt. Det var allt annat än bekvämt, det var knivskarpt brutalt och fullkomligt hjärtskärande på samma gång. Motsvarigheten på Torsken handlar inte om familjeförhållanden, utan om kärlek.
HÄR ÄR DET på Kan du lära mig som Parham än en gång klär av sig in till hjärtat. Han rappar fram sin längtan efter att få berätta om det han skäms för men ändå bli älskad, om att få visa sig töntig för någon, att få tramsa, att få skapa den trygghet som inte har funnits tidigare. Maskerna är bortlagda. Det är vackert för att det är allmänmänskligt och det är vackert för att det är sant.
Han har alltid varit en stilist, och på Torsken finns det gott om text att lyssna till. Men - och detta är en egen konstform – här finns även lyckade låtar där textinnehållet inte är det centrala. I stället handlar det om stämningar, melodier och att förmedla känslor utan klartext.
Att behärska både och som rappare är inte självklart ens med de bästa produktionerna, men Parham gör just det. Överlag är Torsken ett melodistarkt album, med disco på temat att förlora allt likaväl som soul om att ta revansch på världen. Någon enstaka låt hade kunnat skippas helt.
PARHAM Torsken (Playground)
STADEN GÖTEBORG, och alla platser, all tragik och all nostalgi den rymmer, får nöja sig med en plats i bakgrunden den här gången. På det tredje albumet befinner sig Parham mer här och nu, i 30-årsåldern mer än i minnena, och slänger blickar även åt framtiden.