Livets gång. Rustan Carlsson, känd av många som fotbollsspelare och domare, fyller 70 år.
GRATTIS: 70 ÅR 6 APRIL
Många har genom åren sett Rustan i aktion på olika fotbollsplaner. Från början som spelare och senare även som domare.
– Jag har spelat över tusen matcher, för Grimeton IK har jag spelat 576 seriematcher, oftast var jag kedjespelare. Och jag har varit fotbollsdomare i 46 år, som högst i division fyra men som linjedomare även i division tre. Redan som liten pojke älskade jag fotboll, min pappa däremot ansåg att det var slöseri med tid.
RUSTAN ÄR UPPVÄXT på en gård i Valinge och han fick hjälpa till tidigt. Redan som 14-åring fick han ta över skötseln helt eftersom pappan blev sjuk. Dessutom började Rustan när han var 20 år också att arbeta som snickare.
– Gården gav inte så mycket att man kunde livnära sig på den. Vid sidan av mitt jobb som snickare så skötte jag gården hela mitt vuxna liv fram till 1998, då jag arrenderade ut marken och sålde djuren.
Rustan lämnade aldrig föräldragården, utan har byggt nytt och bott kvar. Sin fru Margareta träffade han på dans på Nöjesparken i Varberg 1966.
– Eftersom jag fått körkort kunde jag skjutsa henne hem från dansen. Hon var 19 och jag 18 år. 17 oktober 1970 gifte vi oss i Grimeton kyrka och våra tre barn kom 1971, 1976 och 1986.
Rustan jobbade både på gården och som snickare, det blev många timmar i veckan. Margareta var hemmafru till den yngste blev sju, då började hon i affären i Valinge som hon sedan tog över och drev till den slogs igen vid årsskiftet 2010–2011 .
Rustan berättar om familjens idrottsintresse.
– Min fru visste nog mer än jag om idrott och hon tog barnen på matcherna. Vår yngste son Simon som nu är sportreporter på Hallands Nyheter minns nog mig nog bara som domare, funderar han.
ENA DOTTERN FLYTTADE in i en sommarstuga på gården, när hon bildade familj och behövde större bytte hon hus med sin mamma och pappa.
– Vi flyttade in i det mindre huset. Fast jag bygge både om och till, så att det blev lika stort som vårt tidigare. Det är ju lätt att göra när man själv är snickare (ler).
Meningen var att Rustan och Margareta som äldre skulle njuta och koppla av efter alla arbetsamma år. De hade börjat resa, favoriten var Kanarieöarna och det var där de planerade Rustans 70-årsdag. Men ödet ville annat.
– När hon fyllde 70 år 14 juli hade vi fest och då var hon frisk. Två veckor senare hade hon problem med magen och 12 augusti åkte vi till sjukhuset där hon blev inlagd. Allt gick mycket fort och jag fick inte reda på hur allvarligt det var. Hon hade fått tarmcancer som spridit sig. 7 oktober avled hon hemma i sin säng, då hade hon varit hemma från sjukhuset i tre veckor. Hon ville vara hemma, sista natten låg vi och höll om varandra.
Rustan Carlsson firar sin födelsedag med barn och barnbarn och vänner på Kanarieöarna, precis som han och hans hustru planerade förra året. – Det har jag lovat henne, säger han.
RUSTAN SAKNAR sin fru. Mycket. Och han har svårt att förstå att allt kunde ske så snabbt. Han har ännu inte riktigt förstått att han är ensam och fortfarande kommer han på sig själv att han spontant tittar efter Margareta för att berätta eller kommentera någonting.
– Jag försöker vänja mig vid att jag är ensam. Jag jobbar i skogen och på gården och fortfarande har jag snickarjobb. Vi var gifta i 47 år. Det känns som om minst hälften av mig är borta. Ändå har jag tur, jag har barn och barnbarn och vänner och min dotter och hennes familj som grannar. Jag ser fram mot födelsedagen på Kanarieöarna, vi kommer att vara ett stort sällskap, samtidigt känns det svårt att Margareta inte är med.
”Hon ville vara hemma, sista natten låg vi och höll om varandra.”