Basinkomst en utopi
Iett läge när pannor läggs i djupa veck för att klura ut hur välfärden ska kunna upprätthållas på sikt känns det helt verklighetsfrånvänt att börja prata om att människor borde slippa arbeta. Att man borde kunna få sin försörjning tryggad av staten genom en basinkomst (medborgarlön). Men idén är åter aktuell i debatten.
På sajten basinkomst.nu definieras att en basinkomst ska garantera alla en inkomst som går att leva på och den ska betalas ut utan krav på motprestation. Argumentet är att: ”Vi menar att det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll. Vi menar också att basinkomst är en lösning på många av de problem som dagens system skapar”.
VARIANTER AV MEDBORGARLÖN har diskuterats väldigt länge och systemet har förespråkats av högt uppsatta ekonomer och tänkare. Ett system introducerades på 60-talet av den liberale ekonomen Milton Friedman (1912-2006), en negativ inkomstskatt som garanterade en inkomst till alla som ersättning för de flesta existerande villkorade bidragen. Förslaget innebar att upp till en viss inkomst får man pengar av samhället och över denna betalar man. Förra året kom OECD med en rapport som visade att basinkomst snarare skulle öka fattigdomen än minska klyftorna. Detta eftersom dagens system är riktade så att den som behöver mest får mest. Ska detta ersättas med en basinkomst, lika för alla, minskar inte inkomstskillnaderna i samhället.
BASINKOMSTEN SKA VARA så hög att den går att leva på men ändå motivera människor att söka jobb och vidareutbilda sig. Var denna magiska gräns skulle gå är en av stötestenarna i systemet. Ju mer man tjänar, genom att jobba, desto högre skatt ska man betala så att de som klarar sig utan basinkomsten i praktiken betalar tillbaka den i form av skatt. Fördelarna är att byråkratin minskar och därmed sparar samhället pengar och de som av olika skäl inte har nån annan inkomst slipper det obehag det kan innebära att ”ligga samhället till last”.
Just denna del i idén är lätt att sympatisera med: att ersätta alla olika bidrag med ett enda, men det kan inte vara lika för alla. Som med alla former av stöd ska det ges ut efter behov. I teorin och i den bästa världar låter det naturligtvis som en dröm att ha ett system där alla invånare från att de föds är garanterade en basinkomst när de kommer upp i arbetsför ålder.
Med stor sannolikhet skulle företagsamma personer ändå uppfinna nya saker, starta företag och skapa värden som kommer alla till del. Men vem skulle de anställa? Redan i dag har företag svårt att hitta personal. Och det beror inte bara på att den tänkbara arbetskraften saknar kompetens och därmed inte är anställningsbar. Vissa jobb har inga sökande helt enkelt men är för den skull knappast onödiga för vårt gemensamma väl och ve.
Vad skulle hända om ingen för sin försörjning skulle behöva jobba? Det finns många praktiska saker som tycks ligga i vägen, men också mer moraliska aspekter och föreställningen om plikt och rätt. Vad händer med ett samhälle där man plötsligt inte längre behöver bidra, bara ta sin rätt?