Ingen blandar dur och moll likt Hästpojken
De ser lite luggslitna ut på sitt tecknade omslag och det har gått en halv evighet sedan förra albumet, men att Hästpojken skulle vara död stämmer inte. Snarare tvärtom. Hästpojken lever och frustar och mår av allt att döma helt okej, riktigt bra rent av.
Varför det tagit fem långa år för duon att följa upp En magisk tanke från 2013 har jag ingen aning om, och i en kommande intervju med GP tycks inte heller sångaren Martin Elisson eller musikern Adam Bolméus ha några kloka svar. ”För oss handlar det om att musiken ska bli så bra som vi själva tror att den kan bli” säger Elisson som en slags förklaring.
Och visst, det väl en fullt acceptabel ursäkt för att vi har fått vänta så här länge på ny musik från Göteborgs mest indiepoppande duo. Ska det bli bra måste det få ta tid, det är fullt logiskt, och det låter verkligen bra om det nya albumet.
KANSKE FÖR ATT det låter precis som Hästpojken har gjort sedan i alla fall det andra albumet, Från där jag ropar, då Pop-lars hade klivit av och bandet övergett slyngelrocken och i allt väsentligt reducerats till Elisson och Bolméus.
Det är få band förunnat att kunna låta så distinkt och särpräglat som Hästpojken gjort i tio år, och följaktligen känns det fullt logiskt att man redan efter tio sekunder av de här tio låtarna förstår att det är Hästpojken man lyssnar på.
Det beror såklart till stor del på Martin Elissons röst – på en gång skör och uppkäftig, kontrollerad och bångstyrig – och hans fascinerande förmåga att få de mest tungrodda bilder att flyga, även när texterna dryper av bakfylleångest och tomhet. Känslan av att sakna ett sammanhang blir inte mindre plågsam med åren, det kan många av oss skriva under på, eller för att krogen tappat en del av sin dragningskraft. Få beskriver det bättre än Elisson.
Men lika mycket handlar det om musiken. Om Hästpojkens medryckande, smittande, stompiga och gravt indiepoppiga låtar, där de två singlarna Råttans år och Där vi möts på ett passande sätt ramar in och sammanfattar Hästpojkens ambition att förena skimrande, livsbejakande durpop med sina melankoliska mollfärgde texter.
Råttans år är en uptempostänkare och potentiell radiohit där ekot av The Clashs gamla Rudie can’t fail möter ett fint stråkarr av Joel Alme och en desperat text om att i alla fall för en stund fly undan topplån och barn, medan Där vi möts är en längtansfylld, känslosam och vacker ballad med nerverna utanpå kroppen.
POP
HÄSTPOJKEN Hästpojken är död (Tamiami Records/border)
EN ANNAN VÄRLD är ett souligt vykort från korsningen Avenyn och Vasagatan. Vi får aldrig reda på vad Martin Elisson gjorde för dumt utanför Valand, men det gör inget, det enda man undrar är ju hur Matti Ollikainen (ständigt denne Ollikainen) kan få till sådant grymt gung i sin Wurlitzer? Även Jonathan Gustavssons trumpet i samma låt förtjänar ett hedersomnämnande.
Albumet planar visserligen ut lite mot slutet, Gehenna och Hosianna är två låtar som knappast lär ta sig in på Hästpojkens best of-lista, men det allra sista spåret En del av mig är alltid nån annanstans är ett hoppfullt löfte om att det faktiskt blir lättare, att allt ordnar sig.
För det gör ju det. På ett eller annat sätt.