Svensk skog utsätts för en biologisk utarmning
MILJÖ. Nej, naturvården i den svenska skogen fungerar inte som den borde. Tvärtom fortsätter utarmningen och vi kommer inte att leva upp till de miljömål som antagits, ej heller till de internationella konventioner som Sverige anslutit sig till (och ibland varit drivande bakom).
ETT EXEMPEL PÅ det sistnämnda är den så kallade Nagoya-överenskommelsen som slöts 2011. Efteråt hävdade den dåvarande miljöministern Andreas Carlgren (C) att han och hans delegation hade stor betydelse för att överenskommelsen kom till stånd. Den säger att 17 procent av ett lands fastmark och 10 procent av dess havsområde ska skyddas, samt att dessa procentsatser ska gälla alla naturmiljöer.
Sedan många år har Sveriges fågelfauna inventerats ingående varje år. Jämnt fördelade över landet finns drygt 700 så kallade standardrutter. Dessa är 8 km långa (en fyrkant med 2 km sida), och drygt 500 inventeras varje år. Det innebär att inventerarna årligen går 4000 km och noterar varje fågel som ses eller hörs! Det stora flertalet rutter går genom skog.
TACK VARE DESSA rutter, och andra inventeringsmetoder, vet vi att de svenska skogsfåglarna gick kraftigt tillbaka under 1970- och 1980-talen. Det var inte oväntat med tanke på det skogsbruk som då bedrevs (t ex stora kalhyggen). Men i och med den nya skogsvårdslag som kom i början av 1990-talet vände utvecklingen för de flesta skogsfåglarna. Man kan säga att fåglarna snabbt svarade på den nya lagens krav på ökade naturhänsyn. Detta var naturligtvis mycket positivt och uppfattades också så av såväl skogsbruket som naturvården.
Men sedan har utvecklingen åter vänt. De senaste tio åren pekar kurvorna nedåt för många fåglar knutna till skogen. Detta är särskilt tydligt för mer specialiserade arter som orre, tjäder, järpe, talltita och entita.
Jag ställer mig mycket frågande till Gustav Tibblins beräkningar av vad som är naturvård i skogen i dag. Det mesta av det som räknas upp både saknar långsiktighet och har högst osäker betydelse för djur- och växtliv. Men alldeles oavsett detta, kan vi konstatera att det svenska skogsbruket inte lever upp till miljömålen. Detta visar fåglarna med önskvärd tydlighet och det har även Skogsstyrelsen slagit fast.
till Gustav Tibblin (17/4).
JAG TROR ATT mycket av problemet ligger i att det som sparas till allra största delen är lågproduktiv mark. Det går inte att omskola arter, anpassade till rika miljöer, att leva på en knastertorr hällmark. Låt mig därför avsluta med en jämförelse:
Ingen lantbrukare skulle komma på tanken att så sockerbetor på gårdens allra torraste och sandigaste stycke, ej heller att sätta potatis i den tyngsta lerjorden. För lantbrukare är det självklart att olika grödor har mycket skilda krav på sin livsmiljö. Varför tror då så många att vi bevarar skogens mångfald genom att bara spara lågproduktiva miljöer?
Anders Wirdheim
ordf. Halmstads Ornitologiska Förening