Det är inget fel på vår lägenhet, men...

Människan är ett flockdjur. I alla tider har vi sökt oss till varandra för beskydd, gemenskap och möjligheterna som skapas när man är många som kan hjälpas åt. Och det är bra, tillsammans kan vi göra jättebra saker.

Och så blir det mycket billigare att dra fiber om alla bor nära varandra.

Men ibland får jag panik av allt det här flockandet. Jag blir knäpp av att veta att våra grannar hör oss så fort vi är hemma. Jag blir knäpp av att veta att de ser hur mycket snacks vi bär hem överst i papperskassarna. Det blir lite väl mycket samhälle för mig from time to time.

DET ÄR INGET fel på vår lägenhet, eller på våra grannar för den delen, det är bara det att jag vill vara ifred med våra egna ljud. När vår fyraåring slutat vråla det klassiska kvällsvrålet så vill jag slippa höra när grannarnas barn inleder sina timslånga kvällsbråk.

När vi sitter med gäster och äter vid matsalsbordet i vardagsrummet så är det inte svinmysigt när vi plötsligt hör det skvala i grannens toalett. För att inte tala om ljuden från grannars toaletter i kräksjuketider eller på bakfylle-söndagar. Det känns som att jag är där och håller undan håret, som att jag måste det eftersom jag bor i lägenhet.

DET FINNS SÅ många ljud jag inte vill höra. Och det kommer lika många från vårt hem som jag helst vill ska stanna där inne. Till exempel när arga monsterbjörnen flyger i mig och jag skäller så att jag skäms i flera dagar efteråt. Eller när sonen puckostampar i golvet i 45 minuter för att straffa sina hemska föräldrar, men han i själva verket trakasserar den stackars grannen på våningen under.

Tro mig, vi försöker avstyra allt sånt där men ibland är det stört omöjligt att få stopp på det utan att involvera buntband, silvertejp och lagbrott.

”FLYTTA UT PÅ landet då ditt gnällo!” Att jag ska! Mitt drömboende är ett hus i skogen. (Jag äger skogen också, 10 hektar åt alla håll.) Ett gammalt, lagom skruttigt hus som vi kan gå och spika och måla på. Utan att någon störs.

Hör jag en fis som inte är min så kom den garanterat från en familjemedlem, eller möjligtvis ett vilddjur. Hör jag ett skrik så är det barnen som knådar varandra eller en svampplockare som blir uppäten av det där vilddjuret.

SEN HADE DET ju varit himla trevligt med en granne. Någon man kan utbyta trädgårdstips med, låna lite gräsklipparbensin av eller vara kattvakt åt. Men det är en fälla. Plötsligt sitter jag där mitt i stan i ett radhus och drömmer om landet igen. Stanna samhället, jag vill gå av!

”Ett gammalt, lagom skruttigt hus som vi kan gå och spika och måla på”