Centern agerar istället för regeringen
Segregationen ska brytas med välbeprövad och framgångsrik Falkenbergsmodell. Så ser Centerpartiets förslag för att vända utvecklingen i utsatta förorter ut. Modellen bygger på att staten och kommunen sluter ett avtal. Detta mynnar ut i ett samarbete som sedan enligt förslaget ska pågå i tre år. Avtalets innehåll är riktat mot statens åtagande, bland annat att staten måste kunna tillgodogöra kommunerna tillräckliga polisiära resurser, ett område som ofta beskylls för att vara roten till att gängkriminella kan fortsätta ostört. Vidare ingår även medfinansiering för vissa centrala åtgärder: Dessutom skall utbyte lärdomar från tidigare lyckade insatser stå i fokus.
DET ÄR AV stor vikt att kommunerna ordnar med en plattform för samarbete mellan exempelvis socialtjänst och förskola och skola. Även polisen behövs ofta inkluderas. Inte sällan följer familjernas problem med till skolmiljön, att då så tidigt det bara går identifiera dessa och sedan tillsätta adekvata åtgärder, har visat sig ge ett mycket lyckat resultat.
Centern satsar 1,4 miljarder kronor på att införa Falkenbergsmodellen i tio kommuner. Engagemanget i frågan är uppenbart. Och varför ge Löfven denna förnyad chans och hoppas på att något fundamentalt skulle kunna förändras efter valet? Det vore galenskap. Det behövs nytt ledarskap och handlingskraft, inte skygglappar baserade på värderingar från en icke uppdaterad verklighetsbild. Segregeringen kommer kunna fortsätta tills någon inte bara vågar se den, utan också vågar agera. Stefan Löfven har visat att han inte är rätt man för detta.
SKILLNADEN ÄR SÅ stor när vi agerar rätt, att samhället måste göra allt för att skapa en optimal grogrund för integration. I annat fall blir det som Hamid Zafar, rektor, tar upp på Expressen debatt (26/4), ”Välkomna hit – vi bjuder på kroniskt utanförskap”. Hamid Zafars förslag baserade på egen yrkeserfarenhet, är egentligen självklara:
SPRÅKET: DET SKA inte gå att strunta i SFI och istället gå med försörjningsstöd.
ARBETE: DEN SOM flytt har agerat utifrån överlevnad, målet är att skapa ett nytt liv i Sverige. Ofta är ett jobb högsta prioritet, att då istället hamna i en utdragen asylprocess, bryter sakta ner individen höga målsättningar om att bli självförsörjande. Inom loppet av sju månader har motivationen dalat så till den grad att försörjningsstödet blir till en livboj. Vi kan gasta hur mycket vi vill om att flyktingar måste gå från bidrag till arbete, men tills politiken och samhällets uppbyggnad förändras totalt, kommer vi enbart få se samma uppgivna resultat.
Hamid Zafar tar i en brännhet politisk fråga när han tar upp låglönejobb som en möjlig ingång till arbetsmarknaden. Politiskt hindras vi av en rädsla för att detta kommer skapa en ny ekonomisk underklass. Men om vi ställer utanförskap och försörjningsstöd mot låglönejobb, vilket är då att föredra?