Ett kärt och återkommande ämne i familjen

21-åringen ringde: – Jag fyller ju år på tisdag. Tänkte att ni kunde laga middag och bjuda in morfar och de andra och så kan vi fira mig hos er.

Jag harklade mig. – Vad hände med att vi fick komma hem till dig på födelsedagsbjudning? Som förra året?

– Å det. Det var en jättedum idé – VET du hur jobbigt det var att baka 60 scones??? (Det är klart vi hade middag. Man har ju inte en chans.) Under denna sittning diskuterades bland annat alla förfärliga saker jag och barnens pappa utsatt våra barn för. Ett kärt och återkommande ämne i vår familj, med några fasta punkter:

TRAUMA NUMMER 1. Fruktstunden i skolan. Så här minns jag det: År efter år la jag frukt i mellanbarnens skolväskor. Äpple, banan eller clementin. Minst en gång i veckan fick jag sanera dessa väskor eftersom det alltid (alltid!) låg ett kvarglömt ruttet fruktlik i väskan. Så till sist, efter många år, slutade jag med frukt. Så här minns barnen det: Alla andra barn i skolan hade frukt med sig hemifrån. Som de åt tillsammans på fruktstunden. Men de två var alltid de enda som var utan. Detta var så traumatiskt att sonen till sist utvecklade ett maffiasystem = hittade på en lek som gick ut på att alla som hade frukt skulle lägga den i en påse. Sen sa reglerna att han fick ta två eftersom han kom på leken. Resultat: Inte bra. Beräknad terapikostnad: 40 000 kronor X 2.

”Beräknad framtida terapikostnad: 60 000 kronor X 2”

TRAUMA NUMMER 2. När Chandler dog. Så här minns barnen det: En dag när barnen kom hem sa deras pappa, helt från ingenstans:

– Chandler är död. (Chandler var vår älskade sexmånaders kattunge.)

De började skratta och trodde han skojade varpå fadern pekade på en låda och sa: – Han ligger där. Och det gjorde han, Chandler alltså. Så här minns pappan det: Lille Chandler var borta. Vi sa inget till barnen för att inte oroa dem. Till sist hittade vi honom, påkörd och död, vid Träslövsvägens kant. Min man bestämde sig för att vara rak och inte linda in det i ett något tjafs om att ”Chandler sov” eller ”var i katthimlen”. Resultat: Kat(t)astrof. Beräknad framtida terapikostnad: 60 000 kronor X 2

NU ÄR VI alltså uppe i 200 000 kronor. Då har vi inte ens nämnt smärtan de åsamkades när lillebror traskade iväg till sin skola tio år senare med ekologiska blåbär i en liten ask. (Han är yngst och sladdis – vad ska man göra?)

Eller när 15-åringen slarvat bort sin dator och jag tydligen tittade honom i ögonen och sa ”Du har förstört julen”. Eller ...

Tja. Lika bra att börja spara. Och vänta på barnbarn så att mina barn blir perfekta föräldrar... *förväntansfullt fniss*