Dynamisk Phoenix spelar en mördare med samvete
You were never really here är en visuell och suggestiv tolkning av Jonathan Ames obehagliga thriller med samma namn. I bildruta efter bildruta, ibland både flackigt och fragmentariskt, belyser filmen en medveten frånvaro. Den du som offer gärna tar till som nödvärn för att uthärda våldet medan det pågår.
REDAN INLEDNINGSVIS får vi glimtar ur Joes barndom präglad av bestraffning, brutal disciplinfostran och förnedring: Joes far utsät- ter honom och mamman för systematiskt våld i hemmet. Sonen ska härdas. Han ska stå rak i ryggen. Förtränga varje känsla.
Barndomen skapar den ärrade, våldsbenägne man vi senare följer på uppdrag i New York. För att försörja sig arbetar han, förstår vi efter ett tag, med att röja pedofiler och hallickar ur vägen och rädda flickor som kidnappats och tvingats in i prostitution. Hans nya uppdrag blir att leta reda på en korrupt senators minderåriga dotter som hålls instängd i en bordell på Manhattan.
DET SOM BÖRJAR blodigt och slafsigt accelererar snart i en Pusher-aktig nedåtgående spiral för Joe. Den skickligt komponerade, rastlösa och svårsmälta filmen förlorar sig gärna i detaljer: Silvertejp. Hammare. Yxa. Tång (att dra ut tanden med om du, som Joe, blir skjuten i ansiktet).
MELLAN UPPDRAGEN går Joe på badhuset för att tvätta bort smutsen, i en diffus längtan efter katharsis – rening. Längtansfullt står han annars och stirrar vid järnvägsspår och vägbroar, i väntan på att våga språnget. Mängden ackumulerat våld gör honom utmattad. Mellan varven isolerar han sig hemma hos sin sköra, smått senila mamma. Sköter om henne, mjuknar i ögonblicket, visar omsorg och sjunger schlager. Tröstar henne när hon sett Psycho på tv, och blivit rädd, trots att hans egen ljusskygga verksamhet, triggad av revanschism, framstår som lika skräckinjagande.
Han är Tony Soprano ur HBO:S banbrytande tv-serie och Travis ur Taxi driver, Robert De Niros oförglömlige rollfigur, i ett – fast mer trött i sinnet och snudd på outhärdligt avtrubbad.
LYNNE RAMSAYS berättelse i New York-miljö påminner en del också om Alejandro G. Iñárritus drama Biutiful från 2010 där Javier Bardem, som ensamstående tvåbarnspappa, försöker manövrera sitt kaotiska liv i Barcelonas undre värld.
Skotska regissören Lynne Ramsays har bara gjort en handfull filmer sedan långfilmsdebuten Råttfångaren för snart tjugo år sedan. De berättelser hon sparsmakat koncentrerat sig på har alla varit unika: bilddrivna, intensiva och motsatsen till insmickrande.
Hon vet exakt vilka uttryck hon vill få fram, och får med sig skådespelarna som – likt Joaquin Phoenix här – presterar sitt yttersta. Orubbligt står hon på de utsatta barnens sida och undersöker samtidens våldsbenägenhet och ondska.
DRAMATHRILLER
YOU WERE NEVER REALLY HERE Regi: Lynne Ramsay Med: Joaquin Phoenix, Judith Roberts. Ekaterina Samsonov, John Doman mfl Storbritannien, Frankrike, USA (89 min)
Han är Tony Soprano och Travis ur Taxi driver i ett – fast mer trött i sinnet och snudd på outhärdligt avtrubbad