Det är då som jag brukar våren allra bäst
Ibland hinner man nästan inte med. När man går från vinter till nästan sommar, på två veckor. När man går från en decimeter snö till humlesurr och doftande scilla nästan som från en dag till en annan. Och när allt i en trädgård ska göras precis samtidigt. Det är dags för vårbruk. Dags att bruka våren. Jag ligger där på knä i rabatterna och rensar kirskål hetsigt och svettigt och undrar hur jag ska göra nu när allt behöver göras samtidigt, och tänker plötsligt på morfar.
MORFAR SOM VAR bonde i hela sitt liv och aldrig stressade. Inte ens under vårbruket. Han plöjde, sådde, och liksom var i det han gjorde. Han var i våren.
Ibland tog han sig en paus i arbetet mitt på åkern, satt där i det som växte, drog ner kepsen lite för ögonen och tog en pipa rök. Att bruka jorden var hans liv. ”Plast, sånt mög”, muttrade han när jag var liten och såg liksom 30 år in i miljödebatten och anade att sånt som inte gick att bryta ner i naturen, inte heller var bra i naturen.
Å ANDRA SIDAN sa han det om att ha grönsaker i maten också. Men ändå.
På söndagspromenaderna med min mamma och hennes systrar gick de ibland för att titta på det som växte upp på åkrarna. Stolt och lite högtidligt, stod de där vid en åker i inlandet i Halland, och tittade på små gröna grödor som tog sig upp ur jorden.
”Jag får själs-dropp, så att jag blir lite vattnad inombords och börjar växa igen.”
Jag rensar vidare, gödslar, sår, vattnar och kånkar gödselsäckar till köksträdgården. Sen tar jag också paus. Tänker att jag inte kan vara så dum, så att jag stressar i det finaste som finns, våren.
JAG LÄGGER MIG ner, blundar, hör fåglarna sjunga i snåren, känner värmen i ansiktet, och inser plötsligt att det är då, jag gör det allra viktigaste vårbruket, det är då jag brukar våren allra bäst. När jag ÄR mitt i den. När den får mig att växa. Och jag tänker på morfars pipa rök, mitt på åkern, och sen ser jag till att vattna mig med kaffe, ger mig näring i form av doft från små, små violer och äter söta bakverk, och rensar bort en hel del onödiga tankar.
Och till koltrastens sång får jag tid att smälta bort den där sista snödrivan inombords. Jag får själs-dropp, så att jag blir lite vattnad inombords och börjar växa igen.
För visst vill man väl det. Växa och bli lite livsklokare för varje år som går. Få några årsringar till av erfarenhet. Och om inte, i alla fall lära sig repetera den bästa livsklokheten man har.
ATT TA HAND om sig själv, och varandra, och jorden vi lever på. Att bruka våren, bruka jorden. Som morfar gjorde. Och sen klä sig fin, och ta söndagspromenad, för att stolt och högtidligt gå och titta på det som växer upp ur jorden.