En tillvaro präglad av barn, karisma och konflikter
Man kan inte säga annat än att Anna Wahlgren har karisma. Hon är lika fascinerande i filmklipp från 70- och 80-talet som i dagens åldrade version. Jag sitter som klistrad framför tv-rutan vid bägge avsnitten av Kristina Hedbergs dokumentär ”Anna Wahlgren: Hela Sveriges mamma”, som har sänts i SVT på tisdagarna de senaste veckorna (och nu ligger på SVT Play).
Men därmed inte sagt att jag håller med Anna Wahlgren; det är snarare tvärtom. Jag upplevde henne som en aggressiv besserwisser när hon predikade om daghemmens fördärv på 1970-talet, och som direkt farlig när hon en bit in på 2000-talet gav råd om hur man skulle få spädbarn att sova.
De skulle ligga på magen, sade författaren och demonstrerade hur det gick till i en video på Youtube. Men hon mötte hård kritik från Svenska barnläkarföreningen, som menade att metoden gav ökad risk för plötslig spädbarnsdöd. Videon togs bort från nätet.
KRISTINA HEDBERG TAR upp de stora offentliga konflikterna i författarens liv och berättar om det som hände däremellan, det som ledde till att Anna Wahlgren levde med olika män och sammanlagt fick nio barn.
Dokumentärens huvudtes är att hennes egna föräldrar varken gav henne kärlek eller ett tryggt hem. Hon kämpade därför hela sitt liv för att bygga upp en egen familj och dito hem, och flydde rastlöst till nya män och platser.
Hon kämpade därför hela sitt liv för att bygga upp en egen familj och dito hem, och flydde rastlöst till nya män och platser.
Detta sägs flera gånger (lite väl många) i de två avsnitten – och visst kan det vara en riktig analys. Det är mycket som pekar åt det hållet men förklaringen känns lite väl enkel och kristallklar. Det finns alltid flera nyanser av en människas liv, precis som hennes åsikter. Vissa gamla tv-klipp, som dåtidens lekprogram, förvirrar också mer än de förklarar.
Med detta sagt är det bara att berömma programmen för de lediga växlingarna mellan då- och nutid, då huvudpersonen bland annat intervjuas i Indien. Det är där hon ofta vistas i dag, och hon är lika bitsk och rolig som i fornstora dar. Och lika duktig på att glida undan besvärliga frågor (”Nej nu tar vi rökpaus”).
DÄREMOT FINNS DET ingen tvekan om hennes reaktion på dottern Felicia Feldts bok ”Felicia försvann” (2012), där författaren bland annat anklagade mamman för att vara självupptagen och skapa en otrygg miljö för sina barn. Det var ständiga uppbrott och för mycket alkohol.
”Mitt liv raserades”, säger Anna Wahlgren om boken, utan att i detalj bemöta kritiken, och varken Felicia Feldt eller någon av hennes hel- eller halvsyskon har velat medverka i dokumentären. Och det är gott och väl.
Varför skulle de säga något som direkt hamnar på löpsedlarna och sätter i gång en helveteskarusell, bara för att vi sitter i våra tv-soffor och är nyfikna?
Vi har ändå fått veta mycket om Anna Wahlgrens liv, tack vare Kristina Hedbergs dokumentär. Varför det har blivit som det har blivit kan vi bara ana. Det vet endast – möjligen – huvudpersonen själv.