Missar slog deras liv i spillror
NYHETER: Alla planer Maritha och Göran Andersson hade för sitt nya liv omintetgjordes. ”Vården har förstört våra liv”, menar maken Göran.
Göran tar emot hemma i villan i Kvibille utanför Halmstad. Han ber om ursäkt för röran i hallen, säger att trädgården inte alls är så fin som den brukar vara.
– Det är ju Maritha som har skött den. Det kliar nog i fingrarna på henne, men det går inte.
Maritha väntar på en stol på ovanvåningen, jämte den nya trapphissen. Tar i hand och ler. Sedan två år kan hon inte längre tala, läsa och skriva. Idag är hon 64 år.
– Talet är förstås det värsta. De säger att det kan komma tillbaka, men prognosen är inte så bra, säger Göran och hjälper sin fru bort till matrumsbordet.
– Hade det här skötts på rätt sätt så hade det inte varit så här. Då hade inte två liv blivit förstörda.
Görans och Marithas historia är en berättelse fylld av ”tänk om” och frågetecken. Tänk om Marithas magproblem tagits på större allvar och den tumör som man hittade i tarmen snabbt tagits bort?
Och tänk om Maritha hade opererats direkt den där morgonen i april när hon i ambulans fördes till sjukhuset med enorma smärtor i magen, i stället för att få vänta åtta timmar. Hade hon då blivit helt återställd och sluppit stomi?
Och hur hade det blivit om läkarna fattat beslut om att skicka henne för specialistvård i Lund när man upptäckte att hon drabbats av en stroke dagen efter operationen? Hade då stroken kunnat hävas och hon sluppit bli förlamad i höger sida och haft kvar sitt tal?
GÖRAN HAR STÄLLT frågorna hundratals gånger, till sig själv, till sjukhuset och till Inspektionen för vård och omsorg. IVO konstaterade till slut att ”det finns brister i handläggning av patienten vid akutkliniken, Hallands sjukhus Halmstad. Planering och kommunikation har inte varit optimal inför patientens operation. Region Halland har genom aktuell händelse inte uppfyllt kravet på att ge patienten en god vård”.
– Min kritik riktar sig inte mot personalen, utan mot Region Halland. Man måste kunna lita på att de erbjuder en fungerande sjukvård, säger Göran. Rösten brister. – Ett tag trodde jag inte att hon skulle överleva. Läkaren som opererade sa att han inte heller trodde det. Tarmen hade brustit och bukhålan var full av avföring. Men läkaren gjorde ett fantastiskt jobb. När jag träffade honom tre veckor senare sa han också till mig att ”hade det här skötts på ett korrekt sätt så hade Maritha varit hemma nu, fullt frisk och utan stomi” och uppmanade mig att göra en anmälan till IVO.
Det som fått störst påverkan på Marithas och Görans liv är ändå de skador som stroken orsakade. I många fall kan en tidigt upptäckt
Maritha och Göran Andersson hade planen klar. Efter att Maritha sålt sin tygaffär skulle de äntligen få tid för varandra, för golf, dans, fiske och fjällvandring. En allt för lång väntan på operation, följd av en stroke, förändrade allt.
propp hävas med blodförtunnande medel, så kallad trombolys, men eftersom den inträffade direkt efter operationen gick det inte att sätta in en sådan behandling.
– I Lund har man däremot möjligheter att suga ut en blodpropp. Jag ville att man skulle skicka Maritha dit, men de sa att det hade gått för lång tid. Hur kunde de säga det när ingen visste när hon fått sin propp? Fanns det ekonomiska skäl till beslutet? frågar Göran.
Maritha suckar högt. Hon följer med i hela samtalat och infogar då och då ett ”jajaja” eller ”usch”.
Göran berättar att han också reagerat på en notering i Marithas journal, gjord efter operationen men före stroken. Där skriver en läkare att ”kontakten är något svårbedömd på grund av demenssjukdomen”.
– Han hade tydligen läst i hennes journal att hon nyligen fått diagnosen ”begynnande Alzheimer”, men vi, hennes närmaste, kunde ju knappt märka något. Har Alzheimerdiagnosen på något sätt bidragit till en nedprioritering av Maritha? undrar Göran.
ETT PAR MÅNADER efter sjukhusvistelsen anmälde han vårdskadan till Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, LÖF. Några månader senare meddelade de att Maritha inte kunde få någon ekonomisk ersättning. ”Vi bedömer att Marithas iakttagbara symptom --- har tolkats och behandlats enligt allmänt vedertagen praxis”, skriver handläggaren i sitt beslut.
– Jag blev helt bestört av svaret. Är det exempelvis ”allmän vedertagen praxis” att en patient med brusten tarm ska vänta åtta timmar på operation? undrar Göran.
Efter att han överklagat beslutet ändrade sig LÖF och beviljade slutligen ersättning för ”kvarstående besvär”. Summan bestämdes till 248 000 kronor, beräknad utifrån bedömningen att Maritha fått en 44 procentig invaliditet till följd av sin patientskada.
– Som kuriosa kan nämnas att Region Halland har tre lampor i foajén till sitt regionkontor i Halmstad som är designade av Louis Poulsen. De tre lamporna kostar 266 000 kronor, alltså 18 000 kronor mer än vad Maritha nu får för livslångt lidande, konstaterar Göran.
Ett tag trodde jag inte att hon skulle överleva. Läkaren som opererade sa att han inte heller trodde det. Tarmen hade brustit och bukhålan var full av avföring. Men läkaren gjorde ett fantastiskt jobb.