Ry Cooder plockar upp dammiga guldkorn
Jag skulle inte säga att min relation till Ry Cooder är komplicerad, men lite kluven är den allt. Paradise and lunch och Chicken skin music är två av 70-talets absolut skönaste album, alla kategorier, och Cooders finfina samarbete från 1997 med Compay Segundo, Rubén Gónzalez och Ibrahim Ferrer på Buena Vista Social Club gjorde att fler än jag fick upp ögonen för det särpräglade kubanska gunget. Det är ingen slump att Bo Kaspers album som kom året efter doftade gott av Havannacigarr och Cuba libre, om man säger så.
GENOM ÅREN HAR Ry Cooder också haft stort inflytande med sin stämningsfulla filmmusik (Crossroads, The long riders och såklart Wim Wenders klassiker Paris, Texas) och varit en känslig och fingertoppsstyrd producent åt bland annat Sam Outlaw, Mavis Staples och John Lee Hooker. Dessutom är han sedan flera decennier en ambassadör för musik från världens alla hörn.
Men Ry Cooders nyfikenhet kan också tolkas som rastlöshet och i den 71-årige Kaliforniabons diskografi ryms en hel del, hur ska vi säga ... experimentell utfyllnad, som delat fansen. En av mina närmaste vänner som är betydligt mer musikalisk än jag brukar tala sig varm för Ry Cooders jazzplatta från 1978, ett album som jag aldrig riktigt begripit mig på.
Nå. Strunt i det. Cooders nya album, hans första på sex år, är inte särskilt jazzigt men ändå djupt rotat i den amerikanska traditionen. Bara tre låtar är skrivna av Ry Cooder själv, resten är bortglömda spirituals, gammal folkmusik och vintageblues från början eller mitten av 1900-talet, sånger som Cooder med närmast arkivarisk omsorg grävt upp och dammat av. De flesta är skrivna eller i alla fall framförda av Stanley Brothers, the Pilgrim Travelers, William L Dawson och de blinda jazzmusikerna Willie Johnson och Roosevelt Graves. Inga stapelvaror direkt. Men det är också lite av vitsen.
Redan i öppningslåten Straight street sätter Ry Cooder och hans son Joachim (som medverkar på hela albumet) tonen med ett skönt, avslappnat och självsäkert gubbgung. Långsamt byggs låten upp, först med lite olika stränginstrument, sedan med trummor och till slut med körer och stråkar. Riktigt snyggt.
ROCK
RY COODER The prodigal son (Concord/universal)
EMELLANÅT LÅTER Ry Cooder väldigt mycket som Kalifornienkollegan Randy Newman, lyssna bara på nyskrivna Shrinking man och dess syrliga text om mannen som kämpar med tillvaron och hoppas på att gud till slut ska förstå (förlåta?) honom.
Vid andra tillfällen, som i den gamla gospeln In his care, påminner Ry Cooders åldrande röst och sonen Joachims klonkande arrangemang om raspige Tom Waits, en annan generationskamrat från Kalifornien som likt Cooder hållit flaggan högt och hela tiden gått sin egen väg.
Och i sin egen takt, gudbevars, sångerna borstas så fint och försiktigt fram att ingen kan anklaga Ry Cooder för att vara musikarkeologins Indiana Jones. Tack och lov.
Redan i öppningslåten Straight street sätter Ry Cooder och hans son Joachim tonen med ett skönt, avslappnat och självsäkert gubbgung. Långsamt byggs låten upp, först med lite olika stränginstrument, sedan med trummor och till slut med körer och stråkar. Riktigt snyggt.