Många tar för givet att Sverige gör bra poplåtar

Benjamin Ingrosso gjorde som han skulle, och tog sig enkelt (?) vidare till final. So far, so good. Men det räcker inte. I Sverige har vi nämligen blivit så vana vid bra resultat att många kommer att kalla allt annat än en topp 10-placering ett fiasko. Men annat är det för övriga länder.

På Eurovision Song Contest möter man människor från hela världen. Insvepta i flaggor eller utklädda till förkämparna för sina respektive länder hoppas de och önskar av hela sitt hjärta att de åtminstone ska lyckas ta sig vidare till final. Om de klarar detta blir de själaglada.

Den euforin känns det inte som att Sverige har. För många svenskar känns det så självklart att vi ska vara med i finalen att semifinalen bara är ett slags rep på vägen.

ANLEDNINGEN TILL DETTA är många. År efter år lyckas de svenska artisterna bjuda på snygga nummer och bra resultat. Men faktum är att det inte är så länge sedan det såg helt annorlunda ut. Under detta årtusendets första decennier radade Sverige upp dåliga placeringar. 2005, 07, 08, 09 och 10 tillhör Sveriges mörka tid. Kronan på verket var fiaskot i Oslo 2010, då Sverige missade finalen för första och hittills enda gången. Men efter det har det blivit ideligen fina resultat, med topp 5-placeringar sex av sju år.

Intressant då att jämföra med exempelvis Tjeckien, som i tisdags

”På Euro Fan Café spelas ofta svenska låtar – som alla kan sjunga med i. Oavsett vilket land de kommer ifrån.”

tog sig till final för blott andra gången någonsin, men nu räknas som en av förhandsfavoriterna. Eller San Marino som också bara tagit sig till final en gång förut, och misslyckades med detta i år igen.

Men Sveriges dominans är inte bara till för historieböckerna. Fansen som reser runt med den här europeiska musikcirkusen älskar gamla blågula bidrag, och på Euro Fan Café spelas ofta svenska låtar – som alla kan sjunga med i. Oavsett vilket land de kommer ifrån.

Så vår stolta tradition av toppresultat påverkar inte bara oss själva. Även om det nog finns de som inte vill se Sverige vinna igen så tätt inpå de tidigare segrarna så förväntar sig många fans att vi ska leverera bra poplåtar eller mäktiga powerballader, att läggas till i Eurovisionfantasternas spellistor.

OM VI FÅR en ny topp fem i kväll är svårt att säga. Möjligheten finns, och jag tror det går. Men det blir tufft om pallplatserna, som troligtvis kommer att innehas av en feministhymn med kycklingdans, skolpojke med funk-trumpeter eller en halvt brinnande cypriot. Oavsett vilket tror jag att vi får en bättre vinnare än de två senaste årens irriterande sömnpiller.

Och det behöver inte vara Sverige som står överst på pallen. Benjamin har gjort ett bra jobb, och vi ska inte kalla det för fiasko om han hamnar i den nedre halvan av resultatlistan. Inte i en så här stark final. Det kommer bli intressant att se vart Eurovision-fansen får ta vägen nästa år, men jag skulle inte ha något emot en vecka i maj i Tel Aviv, Prag eller Nicosia. Dansande och sjungande till gamla svenska schlagerklassiker och bli överröstad av holländare, kroater och rumäner. Precis som det ska vara.