En härlig blandning av dans, glädje och viktiga budskap
Det finns många ämnen bland sånger i Eurovisionhistorien. Det kan handla om mongoliska härförare, utekvällar i Las Vegas eller pirater på de sju haven. Ofta är det kärlek. Men ibland har bidragen en djupare mening, en anledning till varför man bör lyssna extra på just den här texten. Alternativt att artisten i sig stod för något särskilt.
Dana International och Conchita Wurst har burit fanan för hbtq-rättigheter.
I år var det dags för kvinnorna.
I HÖSTAS STARTADE den världsomfattande metoo-rörelsen, där tusentals kvinnor klev fram ur mörkret och berättade om hur de utsatts för härskartekniker och sexuellt utnyttjande. Flera mäktiga män såg sina karriärer gå upp i rök, och de själva försvann ut ur rampljuset. My teddy bear’s running away The Barbie got somethin’ to say Att som kvinna inte ta nån skit. Att få se ut så som man ser ut. Att de som behandlar en illa själva kommer att åka dit. Det är det som årets vinnare av Eurovison Song Contest står för. Helt rätt i tiden, bara månader efter att allt drog i gång i Hollywood. Hur bra som helst.
”Varje gång den spelas drar allsången i gång. Från första stavelse till sista kycklingdans.”
Men förutom ett bra budskap så har bidraget så mycket mer. Det är väldigt lätt att räkna bort den redan vid första kacklet, men gör inte det. Låten är en modern, experimentell klubbhit. Under veckan i Lissabon har den spelats hemma i lägenheten, i arenan, på stan och på dansgolvet på Euro Fan Café. Kan jag har hört den 50 gånger de senaste sju dagarna? 100? Ja, nåt sånt. Och varje gång drar allsången i gång. Från första stavelse till sista kycklingdans.
Hos fansen har Toy varit en favorit sedan tidigt i våras, men jag blev glad att den även funkade så bra hos tittarna. Det visar att även dem är redo att stå bakom budskap, dansbeat och härlig galenskap.
Och jag gillar att årets segrare är så långt ifrån fjolårets. I sitt tacktal hävdade då en självgod vinnare, Salvador Sobral, att bara hans typ av musik är äkta, och i veckan har han också snackat skit om Netta. Så skönt då när hon går och vinner.
FÖR SVERIGES DEL såg det länge ut att gå väldigt, väldigt bra. Benjamin Ingrosso låg tvåa när jurygrupperna sagt sitt, bakom Österrike. Två låtar som inte alls var med i förhandssnacket och en stor skräll var på väg. Men så kom tittarnas dom, och den var som en kalldusch över alla 20 000 åskådare i Altice Arena, och likaså för tittarna där hemma. Men trots fjärde lägst tittarpoäng klarade sig ”Dance you off” till en sjundeplats. Med europeiska mått mätt väldigt bra, med svenska mått den näst sämsta placeringen sedan 2011. Men vi ska vara väldigt nöjda. Det var en stark final, med många värdiga vinnare.
Nu är min vecka i Lissabon slut och det har varit lika intensivt som det har varit roligt. Det tar alltid ett tag att komma ur den här bubblan, och nu väntar månader utan något Melodifestivaleller Eurovision-relaterat.
Men sen är det dags att blicka framåt, mot en ny underbar vecka nästa år i Jerusalem eller Tel Aviv. Och än en gång dags att hitta nya favoriter med antigen härlig danskänsla eller viktiga budskap.